Japp, det finns en som jobbar där som uppenbart tror att hon arbetar som slaktare.

Gissa vad hon är?? Kirurg??? ortoped??

NONO....hon heter L**a och jobbar på lab där hon tar blodprover.
(Jag väljer att inte skriva hennes namn här utan bara första o sista bokstaven o så stjärnor för de övriga bokstäverna.)

Och jag står för det när jag säger att hon är "inte rätt man på rätt plats", har absolut ingen empati, inget intresse av sitt jobb, ser ner på patienter.....jag ryser av obehag av bara tanken att jag ska dit igen om en vecka!!!

Jag är stickrädd. Alltid varit det men försöker överleva ändå.

Kom dit i onsdags, blev inkallad av denna L**a. Haft henne en ggn innan och la märke till att hon då var burdus och lite åt det elaka hållet. Men tänkte att det var en engångsgrej den gången.

Men nu vet jag att det INTE var så för hon var hemskare än hemskast denna gången!!!!

Jag satte mig i stolen och hon tittade o log lite överlägset till mig med en blick typ"jasså du har cancer...haha...det kan du ju ha din cancer-fjant".

Tittade på min arm och jag sa till att hon måste använda "butterfly"(det är en tunnare nål då jag sticks ofta o är rädd om enda kärlet jag har). Hon tog den och gjorde iordning rör odyl.
Är efteråt mig själv tacksam att jag sa ifrån om DET iaf för annars hade jag väl haft nålen igenom hela armen!!

La märke till att hon inte brydde sig om att ha handskar på sig. Hmm...ja hon kan ju få mitt blod på sig o de är inget jag bryr mig för det är hennes val men jag vill INTE bli smittad av något HON kan ha i sitt blod!!!
Hon tar fram nålen och jag som är stickrädd (japp, jag är det trots jag kan sticka andra och är en hejjare på att sticka bra dessutom) försöker koncentrera mig. Hon tvättar med sprit o sen känner hon med sitt finger som är utan handske(hur mycket bakterier kommer det sen in i mig när hon trycker in nålen...jag är ju inte längre "spritad") och sen utan säga något så bara kör hon in nålen...hårt!!!! Jag var inte alls beredd utan trodde hon skulle ta med sprit en ggn till eftersom hon haft sina fingrar där hon ska sticka.

Jag hoppar till ordentligt men har armen stilla iaf!!

Jag sträcker mig fram efter den där lilla lappen som jag sen SJÄLV alltid trycker på plats. Jag HATAR när någon är så urbota korkad och drar ut nålen och SAMTIDIGT trycker ner lappen.....

Det gör MYCKET ont när man trycker samtidigt som man drar ut nålen!!!

Så jag väljer att fixa med det själv så jag vet att det blir bra. (Är alltid själv noga med det när jag sticker andra).

Vad gör då denna "slaktare"??? Jo när jag har lappen över nålen utan tryck så trycker hon med sitt finger o drar ut nålen!!!!

Jag säger ifrån att det gör ont o att jag trycker själv o att hon inte ska trycka.

Gissa svaret??!!!

Jo hon svarar "Det är mitt jobb att trycka!!!"

Jag säger att man inte ska trycka när nålen är i för det gör hiskeligt ont. Då påstår hon att det är JAG som trycker!!!

Om jag nu trycker enligt henne så kan hon ju ge fasen i att trycka!! Och varför ska jag trycka när nålen är i mig när det är just DEN biten jag vill slippa????
Hon sätter ett plåster över o sen skrapar hon med naglarna över mitt armveck. Jag är rent paff!!!

Det enda som händer är att det gör ont.

Jag vill ha ett annat förband för jag vet att de börjar ofta blöda igen efter jag blivit stucken då jag går på förtunning men hon är inte intresserad av att ens lyssna utan bara blänger lite överlägset.

Jag flyr därifrån och ut i korridoren. Får hålla i armvecket samtidigt som jag kör rollatorn för jag vet att det kommer att blöda.

Och det gör det såklart. Så när min väninna är hos läkaren så sitter jag med papperstuss i armvecket så de lugnar sig!
Ett STORT blåmärke utvecklar sig som "tack" för att den där slaktaren försökte slakta mig på lab.

Känns som om hon försökte utöva nån form av halal-slakt på mig...där djuret ska lida, få en nål i sig och tömmas på blod.......GGGAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!

Men nu när det gått ett par dagar så är jag fortfarande upprörd över den där L**a på Kristianstads lab.

Och nästa gång kommer jag att VÄGRA ha med henne att göra.

Obehagligt att hon är så snuskig o inte har handskar, spritar mig o sen tar med sina fingrar på mig(hon kanske hade petat sig i baken precis innan...vad vet jag?), behandlar mig som om jag är mindre vetande osv osv.

Tänk på gamla o barn eller de som är mer stickrädda än mig.....o så utsätter hon dem för detta.....

Nu är jag inne på andra veckan efter min cellgiftsbehandling.

De sänkte styrkan i dosen för mig då mina biverkningar är så kraftiga så de var rädda att mina biverkningar kan bli kvar för alltid och de kan jag inte säga att jag vill ha!!

Blev det mindre denna gången då? Både ja och nej. Allt följer förra cellgiftets biverkningar och delvis med samma kraft MEN de är inte så långvariga.

Har haft myrkrypningar, fruktansvärd skelettvärk(fick ta morfin mot detta), diarreer, gaser(fräscht va?), näsa som bara rinner.
Jag har suttit i rullstol de första dagarna av smärtan men sen klarar jag mig med rollator och snart utan något. På detta vis kan jag iaf hinna få tillbaka lite energi tills jag ska sänkas ner i cellgiftsträsket nästa gång.
Den där SISTA gången!!!!!! Förhoppningsvis sista gången i hela mitt liv.

Vad händer då imorse??? Jo en sak jag hade glömt skulle komma som biverkning men kom på den rätt snabbt när jag reste mig upp.

För då FORSADE blodet ur näsan på mig!!!
Ja det kommer ju att vara så rätt ofta nu då några dagar framåt så vemvet....jag kanske kan ha ÄKTA BLOD på halloween......mohaha!!!
Slippa sminka till lite blod....

huuu...vad hemsk jag låter nu men någonstans måste jag få ha lite galghumor.

Fast den humorn kan jag lugnt säga att den försvann några dagar när jag hade så ont efter senaste cellgiftet. Orkade inget, klarade inte mycket så blogg har fått ligga i träda,

Men nu börjar jag vakna till liv :)

Testade att sminka dit lite ögonbryn på mig. Har bara tre-fyra strå kvar på ena ögonbrynet så det kunde ju bli intressant projekt tänkte jag.

Men när familjen kom hem så såg alla att jag "hade fått ögonbryn igen".

Wow...de var ju lite kul....måste testa det fler gånger och plötsligt vaknade jag lite till liv vad gäller utseendet igen.

Man är ju grådassig i huden och vit på skallen så de är ju inte så att folk visslar efter en när man går på stan   

Idag är det dagen före cellgiftsträsket.

Har börjat preparera mig med kortison. Imorgon är det taxi till sjukan och ena sonen följer med liksom min rollator.

2 gånger till och sen ska det vara över med cellgiftet....för denna gång. Man vet inte om framtiden!
Mitt kvarvarande bröst oroar mig lite för det gör ont och är lite mysko.

Idag ringde min kompis och var aningen uppriven. Hon har fått en kallelse efter mammografin att komma till extra kontroll. Och det tråkiga är att enda referensen på bröstcancer hon har är ...mig!
Jag försökte förklara att det inte innebär elak, aggressiv, snabbväxande tumör för att hon får den kallelsen.
Kan vara något godartat istället!
Så jag o min rullator ska med henne på undersökningen. Det är bara några få dagar efter jag fått mitt cellgift så jag lär behöva både mina superstarka smärtsillande o rollatorn.
Men vad gör man inte för en väninna????

Var dag och hälsade på mitt lilla håriga barnbarn. Det är en katt! Jag har inga mänsliga barnbarn...än. Så jag får vara nöjd med detta barnbarn sålänge.  
 

Min make gifte sig med en kvinna med långt mörkt hår, svarta ögonfransar, mörkbruna ögonbryn, lagom vikt, 2 bröst, snabbtänkt, enormt bra minne och med full koll och så massor med energi.   

Nu står han där med en flintskallig fru som varken har ögonfransar eller ögonbryn. Som har ökat lite i vikt, bara har ett bröst, är aningen trögtänkt, har minne som fungerar ibland, oftast full koll men det börjar bli segare o segare (cytobrain visar sig mer o mer) och snart nada energi....ibland räcker det att jag gör ett besök hos någon o sen är jag helt slut (även om jag är nöjd så är jag ändå trött vilket är ännu mer frustrerande) o numera är rollatorn en vän o rullstol på ingång.   

Mina barn har fått en mamma som ofta är trött, inte har full koll på dagarna, haltar med rollator o snart ska ha rullstol. Men också en mamma som inte har planer på att ramla ihop och dö ifrån dom än och som ändå försöker finnas för dom så gott jag kan......jag är en envis mamma..   

Ibland vet man inte vem man gifter sig med har jag förstått.....i detta fallet gick allt så snabbt. Gifte mig frisk o när vi firade ett år som gifta hade jag cancer.

Man ska ta tillvara på livet mer än vad man gör när allt rullar i 190km/h.
Det vet vi alla men få tar tillvara på dessa tillfällena. Att gå ut och bara stanna upp, lyssna på fåglar, olika ljud (ja inte grannen då som ska klippa gräset var 48e timme o nästa 48e timme ska han trimma kanterna) som man annars inte lägger märke till.
Att krama om sina barn, en kompis o framförallt inte reta sig på småsaker som man kan göra när man är stressad.

Just nu lever jag som i en cancerbubbla. Jag är här och nu!
Framtiden är så skör och jag kan inte tänka så värst långt framåt. Framtiden finns men jag har svårt att se den för energin man har går åt till att överleva och för att finna lite glädje i tillvaron trots allt.
Jag kan skratta trots min cancer, jag vill inte gråta eller deppa ihop för det tar sådan energi.
Att skratta ger mig energi.

Kan dock säga att det finns gånger jag kan hålla mig för skratt, som när man mått vansinnigt illa o bett maken döda mig eller när man har Pain From Hell och vrider sig i plågorna osv.

Mitt sikte är att bli frisk, att kunna resa med mina barn o make, att kunna börja att jobba, att få mitt liv tillbaka!!!!!!!! Men vägen dit är lång, längre än jag hade trott.

Kram på er alla.

.....hurra, verkar ha slutat blöda näsblod nu. Första morgonen jag gick upp sen senaste cellgiftet och INTE ha näsblod!!!

Kanske det är så att jag börjar hämta mig nu. Mindre smärta i fötterna men fingertopparna är samma.

Men det är för kort tid innan  nästa cellgift   

Jag hinner inte få tbx energin innan de ska sänka mig ner i det förhatliga cellgiftsträsket.

Fick min rollator igår....så jag kan tråckla mig ut en stund på egen hand utan ramla.

Får nog pimpa den lite....ser lite trist ut just nu!

Har fortfarande kvar biverkningar av senaste cellgiftet.

Verkar som att det var för kraftig dos för min kropp så nästa gång ska ev styrkan minskas lite.

Vaknade imorse och hade ont i fötterna som jag haft ett tag nu men imorse var även tårna stora och svullna.

Hmm....tittade på dom o petade lite på dem.

Kan det verkligen vara mina tår??

De ser så....manliga...ut....småfeta och runda   

Nåvö, ska troligen få hem en rollator snart så jag kan gå utomhus med. Trött på att sitta här inne dag ut och dag in.

Smärtan i övriga kroppen har lagt sig nu. Är fötterna som är stort problem o så har jag ingen bra känsel i fingertopparna.

Igår råkade jag trampa på ett SKOSNÖRE!! Vet ni hur ont det gör att trampa på ett skosnöre?? Jo det gör riktigt ONT!!

Söndag idag och jag vaknade tidigt. Tog antibiotikan och sen haltade jag in i sängen igen och somnade om. Vaknade sedan först när alla andra redan gått upp!

Nedrans ont i min häl. Röd, svullen, öm, och jättevarm.

Kan ju knappt gå....ser ut som jag skulle ha druckit starka varor på morgonkvisten trots att jag inte ens har luktat på korken!!  

Att vilja så mycket som jag vill idag men varken ha ork, energi eller ens fötter för att utöva det jag vill känns enormt frustrerande.  

Så idag blev det ingen promenad men jag fick iallfall vara fotograf när sonen skulle lära vår utbytesstudent hur man hanterar ett svärd (de använde träsvärd så ingen blev skadad).

Första lektionen : Hur man håller ett svärd

 
Min röda ömma fot :(

Jahapp, så fick man en röd och öm häl. Som om de inte räcker med allt annat!!!

Jag som hade hoppats kunna åka iväg med familjen på enliten utfärd utomhus imorgon. Går ju knappt ut numera så det hade varit härligt!

Ja ja får se hur det slutar.

Hade velat åka till GeKås med men det har jag fått lägga på hyllan ihop med Lanzarote-resan vi fick avboka!

Hoppas ni får en bra lördag.