Fick senaste cytostatikan förra tisdagen. Fick den intravenöst....dvs genom venporten.

Dagen efter var jag konstig i kroppen, hade lite ontöverallt men jag reagerade inte direkt.

2 dagar senare hade jag 39,1 i temp. Åkte till akuten och det såg ut som en urinvägsinfektion. När man är nedgången i kroppen kommer ävan såna här saker och "anfaller" en!

Men hem igen med antibiotika. Men smärtan fortsatte.

Ett ultraljud var bokat men det blev omgjort till en röntgen på fredagen.

Sagt och gjort. In till röntgen och fick svaret på kvällen på röntgen.

Fler metastaser och de som var där innan har växt hejvilt.

Så den nya cytostatikan har alltså inte hjälpt alls!!!! Tvärtom!!!  

Men jag hade inte ork att bry mig för jag hade så ont. Smärtorna i magen blev bara värre och värre! Jag kunde knappt ligga stilla, ännu mindre gå upp, kom knappt på toa och grät och gnydde. Kunde inte äta och knappt dricka. Visste ju inte hur mycket smärtstillande jag skulle våga ta.

Ringde onkologen  på måndagen och pratade med en sköterska där. Hon brydde sig inte om mina smärtor utan det handlade för henne enbart om vem som gett mig röntgensvaret.

När jag sa att jag hade ont och frågade om jag skulle avboka morgondagens behandling svarade hon bara"ska jag avboka den då"

Det var inget jag kunde svara på utan jag ville ha tag på läkaren.

Ja hon skulle kontakta honom.

5.5 timmar senare  hade läkaren fortfarande inte hört av sig och det var konstigt för han brukar höra av sig.

Så det slutade med att jag ringde sjukhuset i Lund istället och sökte honom. Sa som det var till en sköterska där och hon kopplade in mig direkt till honom.

Ingen på Csk hade sökt honom så uppenbart hade den ssk jag pratat med bara struntat i det hela. För man är knappast så upptagen att man inte hinner meddela läkaren på 5.5 timmar.

Läkaren närapå beordrade mig in till akuten på Csk. Han hörde att jag var så pass smärtpåverkad och att det inte var cytostatikan som utlöst det!
Och så fixade han ny tid till en annan onkolog dagen efter då han själv inte var i tjänst i Kristianstad den dagen.

Så fick det bli. En kompis körde mig in och när jag såg läkaren (gick faktiskt rätt snabbt där) så vände han direkt i dörren och såg till att någon kom och gav mig smärtstillande.

Jag flög av det smärtstillande.....var som om jag läg ovanför min egen kropp!

Det blev inläggning och flera läkare kopplades in. Jag hade alldeles för ont och alldeles för lite smärtstillande mot den smärta jag hade.

Fick en hel del preparat.

De första dagarna är som lite i ett töcken. Min kurator sa även hon att hon såg hur påverkad jag var av all smärta så jag hade inte tagit in att jag är så dålig som jag är nu! Att allt har ökat!! Att allt har växt!! att jag är nära döden och dessa smärtor är vad folk brukar ibland kalla just cancersmärtor.

Dagen efter var jag, maken och alla mina söner hos onkologen och pratade. Jag var fortfarande rätt väck.

Men inser att inget cellgift tagit på mig.   

Att ens fundera på en transplantation är att glömma då min kropp är i alldeles för dåligt skick och har blivit det väldigt väldigt snabbt!

Så nu är det en annan sorts cellgift som ska till. Börjar på tisdag. Mitt hopp går till den!

Uppe på avdelningen tog det ibland för lång tid innan ssk hann komma med smärtstillande så min smärta hann accelerera vilket gjorde att det beslutades att jag hela tiden skulle ha smärtstillande stående på rummet så jag skulle ta dem direkt. Detta för att minska topparna.

Hade dock svårt att förhållamig till det så jag missade det ibland och tänkte att det var nog en annan smärta. Det fick jag sota för genom att jag fick vansinnigt ont i full fart.
Men har blivit lite mer modig att ta tabletterna när jag känner minsta lilla.

Efter 8 dagar med smärta och ingen dusch så fick min make hjälpa mig och jag kom i duschen. Så skönt det var!!!

ASIH var och presenterade sig. De kommer att skriva in mig helt i deras vård. Detta gör att de kan fixa med alla mina mediciner och kommer hem till mig när det är något!

ASIH står för Avancerad Vård I Hemmet.

Även smärtläkaren var här och det sattes smärtplåster på mig. Hemma har jag haft en 12:a...nu fick jag direkt en 25:a! Och den räcker ändå inte riktigt till.
Utöver det massa andra smärtstillande för att kunna nå upp till hyffsat smärtfritt.

Har haft besök av en del vänner och släktingar.

Min morbror som avskyr sjukhus kom även han hit. Mina barn såklart, min make, annan släkt och såklart vänner. Min bror och andra vänner har ringt och brytt sig!

Det uppskattas av mitt hjärta att få besök  man får verkligen veta vilka som bryr sig!

#näradöden

#cancersmärtor