Börjar morgonen med att åka in till vårdcentralen.
Var beredd på att det skulle tas ETT blodprov på mig i fingret för att kolla järnvärdet.

Så fel jag hade för det var 5 rör som skulle fyllas.   Jag var snabb och sa till om Butterfly-nålen. Tycker det är bättre att bli stucken av den så jag kan spara lite av det enda kärl jag har som man kan sticka vettigt i.

När jag sticker andra så tycker jag det oftare är lite enklare att sticka med just Butterfly-nålen. Men vissa patienter behöver man sticka med andra nålar såklart. Alla har ju inte identiska likadana kärl.

Gick sedan runt en runda på stan och köpte ett par söta öronhängen inne på Glitter som jag ska ha nu i jul.
Min bror, hans fru och deras barn kom hitom en runda. Trevligt att hinna se dem nåt innan jul  

Butterfly-nål.

De söta snögubbarna från Glitter

Julgran, tomtar, lyktor, julbockar och så julklappar.

#Glitter

#Örhängen

#snögubbar
#blodprov
#fuckcancer
   

Varit vilse i pannkakan hela helgen.  
Kände mig övergiven, ensam, utlämnad och väldigt ynklig.  

På något vis så har jag varit så inställd på att jag inte skulle överleva cancern alls men detta har jag hittills gjort.

Och det verkar som att jag mentalt inte var riktigt beredd på detta. Låter skumt!  

Dock är jag int ensam om denna känslan utan många cancerpatienter kan känna samma sak när de liksom successivit blir klara med sina behandlingar.
Jag hade trott att jag skulle jubla inom mig och känna en stor lycka. Nu blev det bara ledsenhet, tårar, ensamhet och olycklig istället!  

Hallå, jag lever! Ska ju vara glad och lycklig!

Jo, jag lever men det hade jag ju inte beräknat att jag skulle göra.

Kan inte påstå att jag känner mig snuvad på konfekten för jag vill ju egentligen leva och inte dö. Men ändå blev jag så vilsen.
Har inte riktigt hittat tillbaka från vilsenheten ännu men förhoppningsvis så gör jag det.

Jag försökte säga till maken om hur jag mådde och fick till svar"ja, det är hårt liv  i Texas"! Sen gick han och lade sig i sin säng i sitt rum och tittade på en film.
Jag satt uppenbart kvar i Texas där man inte har någon att prata med och detta gjorde inte saken bättre för mig!

#ensamenfredagkväll

#vilseipannkakan

#fuckcancer

Jag var rätt införstådd att det också var över med sjukgymnastiken och vattengymnastiken för min del. Tänkte att nu blir man liksom "utkastad" där också,

Men så blev det inte.

Jag är fortfarande rätt vinglig när jag går.

Kan gå rakt fram bra nu men så fort något annat kommer i "vägen" så tappar jag balansen. Så går jag och ska titta i 90 grader åt ett håll....poff...där står jag inte på benen.
Försöker verkligen att tänka på att stanna upp innan jag vänder mig om.

Samma om någon råkar knuffa på mig (som man kan göra lite av misstag när man passerar någon) eller om jag glömmer bort att gå i hyffsat tempo. Ibland vill jag ju kunna gå lika fort som jag en gång kunde men då falerar koncentrationen.

Fått veta att det kommer tillbaka men just nu så har inte hjärnan riktig kontakt med fötterna tydligen.

Menmen, så länge som jag vet att det blir bättre så är det lite lättare att acceptera det kan jag känna.

Att jag får gå kvar på vattengympan blev jag ändå glad över. Jag simmade bara 15 meter första gången där och klarade knappt av rörelserna.

Nu kan jag ta ut rörelserna i gympan rätt bra även om det ibland gör ont.
Och när vi har lite fri tid i vattnet så simmar jag så länge man får vara i bassängen. Vill utnyttja det och få känna att jag blir starkare och starkare.

#Simma

#Vattengympa

Idag var det sista gången jag gick till min kbt-terapeut.
Fast jag har kallat terapeuten för min "kbt-agent"!   

Känns märkligt att jag inte ska dit mer. Jo, på ett återbesök men inget annat.
Samtidigt som det känns märkligt känns det också rätt bra för nu är jag ännu en bit på vägen tlllbaka i mitt eget liv.   

Har jag lärt mig något av värde under min tid med kbt (kognitivt beteende terapi)? När detta kom på tal var jag emot det. Vaddå jag? Ska jag...? Fnys...sånt har inte jag tid med! o.s.v

Efter övertalning så gav jag med mig och gick dit med tanke på att nu skulle jag få ligga på en skön soffa, äta vindruvor och flumma en timme i veckan!   
Jag kom dit och kan idag säga att flum var det inte. Fick ju fullt upp med massor som kom fram, hemläxor som jag fick att göra, tankeställningar, lappar att fylla i o.s.v

Var nere en runda i barndomen för att luska ut varför vissa saker blivit som det har för mig i mitt beteende och en dag så lades min barndoms pussel och jag förstod plötsligt varför vissa saker varit som de har varit!
Beslöt mig för att nu har pusslet lagts och nu är det bara jag som kan förändra saker och ting för min egen del så att jag kan må bättre.  

Kan konstatera att jag säkert hade behövt detta för några år sedan men jag har inte haft tiden att ens tänka på såna saker som ex mig själv!
Nu kom cancern och med den enorma biverkningar och allt blev tokigt tungt för mig. Jag försökte i början att klara allt själv med känslor och tankar och grubblerier. Jag försökte att trycka in det i ett rum, smälla igen dörren och låtsas som om det regnade.
Jag hade ingen cancer....väl?!  

Nu sitter jag här med all denna nya kunskap om mig själv.  

Så det blir att jobba vidare med detta nu och jag måste medge....jag gillar verkligen detta nya sätt och insikt som jag fått.

Utöver detta var det också sista gången jag hade bassängträning. Simmade 350 meter vilket inte låter mycket men för mig var det mycket.
Men jag försöker också minnas att för ett tag sedan klarade jag enbart 30-40 meter.
På fredag är sista besöket hos sjukgymnasten vilket skulle varit för någon vecka sedan men jag fick avboka för jag hade kört ihop allt.

Så nu tar jag farväl från cancerrehabiliteringen ochhoppas det är för alltid.
De har varit underbara och superbra men nu ska jag stå på egna ben igen. 

Men naturligtvis finns de i bakgrunden ett tag till även om man inte har direkt tider till dem.

#fuckcancer

#rehabilitering

#KBT

Alla klär sin gran på olika dagar har jag förstått och igår när det var Lucia så bestämde jag mig för att klä familjens gran.  

Aldrig klätt den så tidigt i december som detta året men vad gör det tänkte jag?

Ingen skadas av att jag gör det! Och jag får njuta av den lite extra.

Fick rätt på granen och alla dessa grenar....helt otroligt att en fejk-gran kan barra....men denna barrar lite varje år så om några år har jag väl bara fejk-stammen kvar  

Jag satte igång julmusik och allt flöt på bra och helt plötsligt bara kommer det!
Tårar som bara forsar! Och jag står där och fortsätter klä granen med tårarna rinnande nerför mina kinder.

Att jag får vara med i jul är så stort för mig....jag var ju så inställd på att dö....att aldrig mer kunna fira jul.
Jag är så tacksam att jag fortfarande får vara med.

Maken kom och undrade varför jag var ledsen men jag var liksom inte ledsen.....bara så oerhört tacksam!

Nedan ser ni resultatet och jag är iaf nöjd.

Tomten längst in vid granen är min gamla sedan jag var liten. Inte haft den framme mer än vid nån jul för att jag varit så rädd om den men när jag tog upp den igår kände jag att "livet är för kort för att den ska sparas i en låda....jag vill ju se den på julen"...så nu får den vara med  
När katten kom in när jag var klar så blev han väldigt glad för nu kunde han trycka in sig under granen ihop med tomtar och annat   

Kommunens högsta gran??!

#Julgran
#tomtarochbocken

Och så fick jag vara med på ett julbord.   
Jag som inte trodde jag ens skulle överleva cancern från början av den resan.  

Julbordet åt vi på en restaurangskola. Eleverna kämpar på bra och försöker göra sitt bästa. De ska ju lära sig här på skolan så när de gör fel har man lite överseende med det och de ska kunna lösa olika situationer. Lärarna finns dock alltid att tillgå om det behövs.

Maten var jättegod, dukningen fin och eleverna var duktiga.  

Mätta och belåtna var vi alla. Får nog ta och fundera på om jag ska börja med viktväktarna igen efter jul om det forsätter så här med all julmat :D

Jag känner stor tacksamhet att alla mina barn också kunde vara med.  

#julbordärgott
#restaurangskolanihässleholm
#Julbord2015

Eftersom min kropp har ändrat sig sedan cancern så är det tyvärr så att det har inte mina kläder gjort.
Så min kroppsform och de kläder jag har är inte längre överens!! 
Och mina naglar flisar sig ungefär som när man hyvlar en ost.  
De är mjuka och de går sönder bit för bit.
Fingertopparna smärtar och jag ser ut som om jag är världens effektivaste nagelbitare trots jag inte biter på naglar.
Naglarna blir kortare och kortare så häromdagen kunde jag inte ta upp en peng jag tappade på golvet.
Man har mer nytta av naglarna än man tänker på.  

Jag kan inte ens klia mig när det kliar för naglarna är så korta och mjuka så det fungerar inte.
Får be om hjälp till såna avancerade saker.....mummel!!!  

Jag har försökt med nagelförstärkning, 7 day-lack och jag vet inte allt.
Cytostatikan har gått på dom hårdare än jag trodde att de skulle göra och antihormonerna gör dem ännu sämre.

Men jag gick in i en klädbutik och strosade runt för jag ville hitta något jag kan ha på mig i jul.
Något rött ville jag ha.....något rött och fint.
Hittade en ursöt blus som jag föll för. Riktigt julröd var den.  
Vad händer??
Jo, min nagel fastnar i den....och jag fick säga till i butiken att min nagel var orsak till att spetsen på blusen gick sönder! Skämdes en del.  
Ovanpå allt så var det den sista i den storleken...

Jag tog en runda till, hittade ett annat snyggt klädesplagg och var noga när jag skulle prova den.
Tar det väldigt försiktigt!
ÄNDÅ passar en annan nagel på att besluta sig för att flisa till sig just då....den bara delade sig!
Tja, återigen attackerade min ena nagel ett klädesplagg.
Dock inget alarmerande denna gången för det gick att åtgärda....men ändå.
Skämdes igen...över mina cyto-naglar!!!  

Tog på mig vantar och gick omkring och kollade kläder.
Hittade en blus som jag tänkte skulle fungera.
Provade den och köpte den! Blev inte riktigt julröd som jag hade tänkt mig men den visade sig matcha skjortan jag köpt till maken inför julbordet så det blir nog bra ändå.
Köpte även en skjorta till sonen.....den var mer julröd.

Kunde konstatera väldigt fort att jag lär dra revor i den rätt fort. Och det är inte så kul att behöva sitta med vantar på sig när man har den blusen!!!  

Så på vägen hem tar jag mig till en nagel-salong. Kliver in och ser väldigt vilsen ut misstänker jag.

Satt en annan kund i en av stolarna som hörde när jag berättade om cytostatikan och visade mina naglar. Då säger hon att hennes naglar var lika illa och då (10 år sedan) beslöt hon sig för att fixa sina via nagel-salonger och har gjort det sen dess.

Kan hon kan jag, tänkte jag. Och de hade tid direkt åt mig. Damen hade julnaglar och jag kände "varför inte"?!
Jag har ju liksom ingen koll på vad man kan välja!
JUL-naglar!!!! Har väl aldrig trott att jag någonsin i mitt liv skulle ha JUL-naglar!!!  

Tycker de blev lite långa men jag är ju numera van vid att ha så korta så det gjort ont i fingertopparna så detta
blev en väldig omställning.
Och eftersomjag är så öm i fingertopparna och runtom så var jag nog den pipigaste kunden de haft på ett bra tag.  

Morgonen efter så reagerade jag på en del saker.....jag fastande inte med naglarna i strumporna eller tröjan.
När jag skulle klia mig på armen så klarade jag det utan flisiga naglar. Jag hade inte så ont i fingertopparna.

Däremot är det väldigt ovant för mig att ha dessa naglar....fast alla säger att det är en vanesak.

Mina naglar när de började flisa sig och bli kortare och kortare då man fick fila och klippa dem längre och längre ner. Och bilden till höger.....mina jul-naglar

Inte den jag hade tänkt mig men helt ok för min del.

Den matchar makens skjorta.

#Cytostatikanaglar

#julnaglar

#fuckcancer

Tog mig på egen hand, med bil, in till Kristianstad idag.   

Första gången på lääääänge (typ 1.5 år) som jag körde så långt....inte kört så långt innan sedan jag fick cancerdiagnosen.
Nervös var jag men det gick rätt hyffsat faktiskt. Lite stolt blev jag!  

Väl framme så insåg jag att det INTE var så lämpligt för mig att köra inne i centrum (för mycket gasa/bromsa) så jag beslöt mig för att parkera en bit utanför.
Man tänker ju på sina medmänniskor så de inte ska bli överkörda av mig!
Nehepp, där var det ju fullt.   
Kör vidare och närmar mig det där centrumet där alla vägar verkar ha enkelriktat åt alla håll!!  
Får så smått panik där och ser en skylt "Yllan"...ja men det namnet kände jag igen...där svängde jag in......hittar till slut en parkering och krånglar mig ur min bil.... glor mig omkring, ringer min make o säger "Jag vet inte var jag är".   

Han frågar om jag kört över en å.....
VA??? Vaddå Å???? Har inte sett nån Å!!!   

Han frågar om jag är vid arenan.....jag står som en fågelholk   och säger "här finns ingen arena, bara en ful grå byggnad i plåt och så är här en skorsten och så står det nog Bong därborta(som om han kunde se genom telefonen)!!
Han blir inte klok på var jag är och jag muttrar "och du säger att du har bott i Kristianstad och vet inte var Bong finns"!

Vi lägger på luren och jag beslutar mig för att gå så rak väg som möjligt! För säkerhets skull så tar jag ett par foto också för ifall jag går vilse så kan jag ju alltid fråga någon: -"känner du till var den byggnaden är"?! Supersmart att ha mobil med kamera så jag kan hitta tillbaka till min bil   

Går ner mot stan, jag och min rollator! Lyckas rulla rakt på ett litet järnvägsspår a la bebismodell. Där tog den rullningen slut och jag landade som en padda över rollatorn.  Förbannade både spår, mig själv o rollatorn en stund innan jag fnös och knatade vidare.

Jaha, där står ju "arena" på den där superfula gråa plåtbyggnaden....ok.....en liten bit bort så kom jag till en å och där skulle jag gå över.
Aha, där är den där å:n han pratade om.
Sen var det rakt.....rakt...och inga svängar....och däääär kom jag till det där rådhuset.   

Intalar mig att jag fått en perfekt lagom promenad!
In i rådhuset, fick en snygg namnlapp på mig och sätter mig och väntar.....och väntar....och väntar!   
Den jag ska träffa är upptagen med annan kund.
Till slut säger jag till i receptionen att jag tar en liten promenad och kollar in i skyltfönster och så får de ringa när hon är klar.De ringer efter nån halvtimme och jag går tillbaka!
Det visar sig att hon glömt att boka in mig.
Jaja, är det inte tandläkaren som glömmer mig så är det inne på rådhuset jag blir bortglömd!  
Men, jag fick iaf den hjälp jag önskade och jag hade inget som var "dödsviktigt" efteråt så det var lugnt för min del.

Tillbaka till bilen......rakt....rakt....rakt...., där ser jag den där fula byggnaden igen.....rätt väg....lyfte rollatorn över bebis-järnvägen och sen kom nästa problem:
VAR STÄLLDE JAG BILEN????? Nu var det dessutom lite mörkt ute vilket det INTE var när jag parkerade!!!  

Parkeringen är ju stor.....
Rad upp och rad ner och så står jag där och ser en vacker gullig bil som är MIN.....men på andra sidan diket!!!
VA?
Puttar både mig och rollatorn ner i det lilla diket och upp igen på andra sidan...jag SKA till min bil NU!   

In med rollator....sätter mig i bilen och ringer maken. Stolt berättar jag att allt gått bra och jag hittade bilen utan problem (där lät han lite konstig ett tag) och att den där grå fula plåtbyggnaden är arenan han pratade om (där satte han nog tänderna i halsen för jag fick veta att den var ju faktiskt nyrenoverad.....jaha?, sa jag....kunde de inte gjort den snyggare då?)

Kör hem i värsta trafiken men kommer hem helskinnad och väldigt trött.   

En av mina bilder

#fuckcancer
#parkera

#rådhusetikristianstad

#parkeringsproblem

#Yllanikristianstad