Idag har jag varit med om att bidra med min del till en kalender för år 2016.

Kalendern innehåller bilder på enbart kvinnor som är bröstcancer-drabbade.

Det är en kalender vars intäkter kommer att gå till Lunds Universitet forskning för bröstcancer (Stina Oredssons team).

Alla involverade har arbetat ideellt med detta. Och mitt bidrag var att ställa upp som modell vilket för mig var vansinnigt roligt!

Dagen var helt ljuvligt och rolig med massa underbara skratt. Alla var så glad och positiva!

Började med att maken skjutsade mig till Salong Annika i Åkarp där jag blev friserad och även sminkad av en av tjejerna som hette Jacqueline och Michaela.
När jag började få håret kammat så tyckte jag plötsligt att jag såg ut som min mamma! VA? Nu helt plötsligt såg jag ut som henne  .

Förstår inte hur jag kan vara lik henne....kanske kan bero på släktskap!!????  

Men när jag var färdigfriserad och sminkad kände jag igen mig själv igen mer och mer.

Sen bar det iväg till Limhamn för att få bli klädd i de kläder jag skulle fotograferas i(de kom från Kvinnligt Under i Åkarp).
För min del var det en tankini(premiär för en sådan på min kropp), en sarong och ett par supersköna trosor under.

Blev fotograferad av en som hette Åsa Siller som verkligen visste vad hon gjorde...."ner med hakan", "titta på mig", "sänk blicken", "öppna munnen", "slappna av".
det där sista var det svåraste för jag blev ju full i skratt när jag skulle posera. Att le och sen öppna munnen LITE är inte heller de enklaste....prova gärna själv!

Sen när jag fick se bilderna så blev jag verkligen paff!!!! Var det verkligen jag!???? Wow, jag blev mållös och grymt imponerad av fotografen. Ja....jag blev imponerad över mig själv också om man nu får bli det i detta land!

Och vi hade alla tur med vädret så inget smink och inga frisyrer blev förstörda
 

På väg in i salongen för sminkning och frisering :)

 
Så här blev det.....
    
Så här såg det ut när man skulle fotograferas.

 
Testade att fotograferas innan det blev de "riktiga" bilderna.

Min make lånade en bok på bibblan åt mig idag.

Den heter "Sandmannen" och är skriven av Lars Kepler.

Har aldrig läst någon bok av denna författare innan men jag har hört att denna boken ska vara bra så nu ska jag försöka ge mig på att läsa den.

Blir en utmaning då jag är väldigt trött och ofta somnar.....men skam den som ger sig! :)

Jag saknar tiden innan cancern...då läste jag jättemycket böcker!

Det är väl konstigt?!?!  
Man får remiss till en CT (röntgen) och går och tänker att det skulle vara skönt om man får en snabb tid.

Så kommer tiden som faktiskt är rätt snabb.

Vad tänker man då?
Jo då undrar man om de misstänker tumörer eftersom de ger mig tiden så fort!

Och med tiden så kom även information om att jag skulle dricka kontrast en timme innan CT:n.
Hur god är den på en skala 1-5????  

Sagt och gjort...jag packade ner lite päronkräm så jag kunde varva den där drickan med en sked päromkräm och därmed få bort den där äckliga smaken på kontrastmedlet.
Så kontrastmedlet slank ner....en hel del tack vare päronkrämen.

In och ligga på britsen, få satt nål i min power-port (en venport som sitter under huden) där kontrast skulle sprutas in i blodet.
Så började det hela.....jag blundade. Vet att många få panik när de ska in i den där "tvättmaskins-liknande grejen" men blundar man så går det lättare.

Sen sa de ifrån "nu sprutas kontrastet in"....ja det kände jag för man blir jättevarm ända ut i fingertopparna och så känns det som att man kissat på sig!
Var beredd för jag har gjort detta innan men ändå vänjer man sig inte vid tanken att man kanske ändå HAR kissat på sig trots man inte gjort det....

Det tog inte lång stund innan jag var klar och så drog de ut nålen ur venporten.

På vägen hem var jag trött....låg och slappade i soffan när jag kom hem.
Även om det inte är en jättegrej med en röntgen så tar det på mina krafter ändå.

Nu är den där ovissheten här! När man ska vänta och vänta och vänta på ett svar. Få besked om de har sett några metastaser eller någon annan form av förändring/ar.
Ovissheten är det värsta, att inte veta, ha en hjärna som balanserar mellan toppar och dalar i tankarna om där kan vara något eller inte!

Nu gav vi oss iväg och skulle utöva en sport. Vet inte ens om det är en sport men det verkade bli en tävlingssport vad gäller de ungdomar som var med :)
Vi skulle alltså cykla dressin!

Packade väskan med fika och hämtade upp söner och en kompis till dem.....sen bar det iväg.

Fick nyckel och låste upp de dressiner vi skulle använda oss av. Fick instruktioner och även diplom!
Oh, det måste jag nog rama in :D

Fick vända dressinerna för att vi skulle kunna cykla åt rätt håll. De verkade rätt så tunga tyckte jag iaf när jag såg hur de kämpade med att vända dem....en efter en........utom jag då....jag tillhörde ju hejjaklacken.

Packade upp grejorna på dressinerna och så skulle vi iväg. Började rätt bra de första 100 metrarna och sen så stack 2 dressiner med 4 pojkar på iväg en rätt hög fart (jag tyckte det var hög fart).
Dock var det just här jag såg fram emot en stilla njutningsfull dressintur. Detta höll tydligen inte maken med om för han ökade tempot han också och ville komma ikapp de andra killarna.

Då blev jag lite imponerad. Så pass så jag också ville prova på att cykla.

Men då kom vi inte framåt så snabbt kan jag lugnt säga....men oupps så kom en liten nedförsbacke men de räckte för att jag skulle få upp en väldig fart.
Kände att det skakade i tramporna vilket mina fötter inte gillade alls så jag satte upp dem på en av pinnarna på dressinen och så åkte vi i härlig fart.....wrrooooom.....eller kanske det sa svisch.....  

Plötsligt började maken skrika "BROMSA"!!!!
Va? Finns det broms också ???? Bromsa nu??? Nu när jag fått upp farten???
Näää...nu vill jag luta mig framåt och få ännu mer fart......känna vinden i den lilla kalufs jag har sedan cellgifterna mot cancern.

Jag letade och letade men hittade ingen broms....tittade framåt....o såg att vi hunnit ikapp se andra....o det såg också det och fick öka på farten så vi inte skulle krocka.
Men maken fick peka på bromsen så jag såg den...knasigt ställe och sätta en broms på....  
Och den fick jag ställa mig på för att nåt skulle hända tydligen.

Så kom vi fram till slutstationen, klev av och gick bort till en stenbro som byggdes 1818. På den tiden behövdes det sparas på virke så träbroar skulle man inte bygga så många utan istället satsa på stenbroar. Dock var sten väldigt dyrt.
Allt detta stod på en info-tavla vid bron.

Sen var det att bege sig tillbaka och det cyklades på rejält då med.

Visar min make vart han ska cykla så han inte kommer vilse på spåret

Här försöker en sitta bak-och-fram på en dressin.

 
Och här pep alla "ungarna" iväg i snabb takt.
   

Kära broder.....jag fångar dig om du hoppar!!!

Och de fick minsann klättra tillbaka för att få fika kakor och bullar

Nu är det tre behandlingar kvar av det som heter Herceptin. Man får detta ämne in i kroppen för att återfallsrisken ska minska lite. Är tumören HER2 pos så är återfallsrisken väldigt stor.

Nu har jag 3 behandlingar kvar. Sen ska det göras ett nytt ultraljud på hjärtat när dessa 3 är över. Detta för att se så att hjärtat inte skadats av behandlingen.

Efter det så ska min subkutana venport opereras ut.
Det är i den man få in ämnet i droppform.
Att ha venport är bra att ha när man ska ha kontrast på röntgen också för då kan de ge det i denna venport.
Mig stör det inte att jag har den kvar. Problemet är att där är en liten förhöjd risk för blodpropp så jag måste ta blodförtunnande sprutor.....och jag som är spruträdd.

Men nu är det vaniljglass med krossad choklad som gäller .....MUMS!

Tog min varannandags-promenad imorse. Blir ibland att varannan dag blir överhoppad men jag försöker iaf gå varannan morgon. Lufsade runt i området en halvtimme. Lyssnade på fågelkvitter!
Rätt skönt att gå en runda på morgonen innan det är en massa väsen på folk.
Man träffar nästan bara på en och annan hundägare som promenerar med sina jyckar.

Jag försöker också gå utan rollator dessa morgnar för att träna mig. Är ju ingen som kan buffa till mig så jag har börjat stundom bli rätt bra balansmässigt.....men när jag går och ska vända mig om för att kolla något så är balansen ett minne blott.
Men träning ger färdighet.

När jag skulle gå över vägen i en korsning på gångbanan så kom en bil så fort och skulle svänga framför mig.....trots att föraren inte bara har gångbana framför sig utan har även lämna-företrädes-skylt också framför sig!
Det blev lite mycket för mig......bil i högre fart än den borde......jag halvvägs ut på vägen gående på gångbanan och så skulle jag försöka hoppa undan.
Detta gick ju såklart inte alls med mina ben och fötter så bilisten fick tvärnita och jag vinglade åt alla håll och kanter!!! Måste sett rätt dumt ut tänker jag nu i efterhand.
Dock ramlade jag inte.
Men innan jag hunnit samla ihop min kropp och mina tankar och allt man behöver samla ihop så hade den chauffören kört långt iväg. 

Hade jag kommit småjoggande med hörlurar på mig hade jag troligen blivit överkörd av bilisten!!!!!  

Nåja, lufsade hem och hann innanför dörren när regnet slog ner som en bomb ute.

Idag var jag på marknad med en väninna. Regn och sol om vartannat.

Glömde rollatorn hemma! HUR kan man GLÖMMA sin rollator???

Så jag fick gå armkrok med en bekant och jag sa bestämt att vi fick gå försiktigt!
Men hon brydde sig tyvärr inte nämvärt.  

Höll på att fara i backen flertalet ggr då väninnan struntade i att ta det försiktigt med mig för hon var mer intresserad av hälsa på än den ena än den andre men vägrade ändå att släppa taget. Ena gången höll jag på att fara rakt i backen men en man fångade upp mig!

Jag är inte så glad för marknader för det är så mycket folk. Är ju faktiskt mindre folk på GeKås än vad det är på en marknad!! 

Men vi hann gå en liten runda. Jag köpte en ring och gräddbullar. En låda med de toppade som är doppade i kokos. Dessa är till min make. Kallas nog fjäsk HAHA

Själv valde jag de gammeldags utan kexbotten och utan kokos.

Träffade på Shanti Roney med och vi var ju bara "tvungna" att ta en gropie. Så otroligt vackra vi blev alla 3

Min snygga ring :)

 
Groupie med oss och Shanti
  

#Shantironey

Har unde rmin cancerresa stundom haft lust att anmäla vissa personer men för att jag ska anmäla så behövs det verkligen något allvarligt..........och detta skedde ju då igår.

Mådde grymt dåligt och tänkte att nej minsann....jag ska iaf försöka få till att hon inte ska kunna kränka fler...om det går att undvika!

Har pratat med hennes chef senare igår som tog det till sig och kommer att ha samtal med henne.
Chefen blev helt överrumplad och chockad av det jag berättade.
Hade ett långt och bra samtal med chefen.

Ssk hade kunnat sätta mig på en väntelista.  Men detta valde hon att inte göra!
Vad hon anser om onkologen är inget som jag som patient ska behöva höra.
Hon får inte neka mig en tid till VC.
Inte ssk som bestämmer ang sjukskrivning.
Ssk  valde också att inte lyssna när jag flera ggr sa att remiss är på väg.
osv osv

Det var bra att jag var ute i god tid, sa chefen.

Jag sa också att hon borde ringt tbx eller bett någon annan ringa efter samtalet då hon visste hur dåligt jag mådde....
för tänk om det nästa ggn är någon som tänker ta livet av sig o gör detta......
chefen höll med om att ssk borde tagit mer ansvar.

När chefen läste upp vad denna ssk skrivit i min journal kom jag av mig helt.
Hon hade ljugit där!!!!

Tänk vilken makt man kan utöva som ssk på en VC mot en patient som behöver hjälp!!
Lågt!!

Lögnen i journalen och hennes kränkande beteende i telefon gjorde att jag tog beslut att även ta detta med patientnämnden!

Har idag också försökt nå chefen på VC men det går inte. Man måste lämna
telefonnummer så de ringer upp vilket innebär att jag kan få den där ssk på halsen igen!