Har nu genomgått den där koloskopin som jag har fasat för i flera dagar!!  

Tog en lugnande och en smärtstillande innan jag skulle dit. Ville inte behöva bli stucken i armvecket och jag fick veta att de inte stack i venport.
Men oj vilken effekt de lugnande pillret hade på mig...  jag var helt "av banan"!  
Den smärstillande vet jag inte om det var jätteeffekt av men om det var det så är jag tacksam för att jag inte var utan den!

Blev vinglig i kroppen och hjärnan blev dyngmossig rätt snart.
Höll på att somna på soffan i väntrummet och sonen fick putta på mig flera gånger!  

Sen blev det min tur och jag fick då ta av mig på underkroppen och ta på mig ett par blå prasselshorts med öppning i baken.
Det kändes iallafall bra att slippa vara helt naken på underkroppen! Man är tillräckligt utlämnad som det är ändå.

Jag snubblade fram mot britsen och höll på att ramla men kom till slut mig upp på britsen med hjälp av sköterskan.

Läkaren kom och han var en pratsam gubbe.......ja han pratade faktiskt hela tiden. Först om vad han skulle göra och så tjatatde han om att slappna av osv.

Jag försökte verkligen slappna av men trots att jag tyckte att jag var avslappnad och det gick hyffsat bra så tjatade läkaren ändå ändå om att jag skulle slappna av.

En stund hade jag lust att säga "kan du vara tyst så jag kan slappna av ifred"????

Men det gick ändå rätt snabbt och sköterskan var imponerad att det bara tog 10 min att få kameran hela vägen in till tunntarmens början. Jag som nästan fick känslan att jag var den mest stökigaste patienten de haft på år och dagar. Men så var det inte....ibland kan det ta ända upp till 40 minuter....

Gjorde riktigt ordentligt ont 2-3 gånger och då tappade jag andan helt och ville helst hem direkt.   Samtidigt så skulle jag försöka andas rätt och slappna av.
Värst var när det passerade "kurvorna" och när det passerade förbi naveln....kändes som att smärtan aldrig skulle ta slut!

När han kommit fram på plats i slutet av tjocktarmen kunde han även se liten bit i i tunntarmen.
Men så skulle kameran nu dras bakåt och då kunde jag kika på skärmen för då kände jag lite obehag men absolut ingen smärta. Jag tyckte det såg bra ut det jag såg så jag fick ju såklart ett hopp där jag låg.

Sen var det klart och jag fick beskedet direkt:
*INGA POLYPER
*INGA TARMFICKOR
*INGEN TUMÖR
*INGEN METASTAS

LYCKA  

Då började jag att gråta varvid läkaren fråga om jag var ledsen och ja sa bara "nej, jag är glad!"

Jag började skaka i hela kroppen samtidigt som tårarna kom mer och mer. Sköterskan ville att jag skulle åka hem till någon som var hemma och inte bara hem till ett tomt hus då jag fortfarande var rejält påverkad av tabletterna jag tagit (blir otroligt påverkad av mediciner).

Så sonen skjutsade mig hem till min mor då hon hade innan smsat att jag kunde komma inom dit.
Väl där var jag inte den mest sociala människan för sonen hjälpte mig in i en säng och där somnade jag för att vakna 3,5 timmar senare.

Nu är jag hemma och det har det gått ytterligare timmar och jag är fortfarande påverkad av medicinerna. Jisses!

Men just nu är det en annan sak som betyder mer...och det är att där var inga farligheter!!!

Så som det ser ut så är det medicinerna jag tar dagligen som ger mig en del biverkningar.

De snygga blåa pappersshortsen som jag var glad att jag fick ha.

 
Så här är en bild på hur koloskopi går till. Kameran som sitter främst ska igenom hela tjocktarmen och vid varje "krök" den ska passera känns det rejält.
Efter kameran kommit till första kröken uppevid så fick jag lägga mig på rygg.

#fuckcancer

#koloskopi
#kamera

Idag har jag varit med om att bidra med min del till en kalender för år 2016.

Kalendern innehåller bilder på enbart kvinnor som är bröstcancer-drabbade.

Det är en kalender vars intäkter kommer att gå till Lunds Universitet forskning för bröstcancer (Stina Oredssons team).

Alla involverade har arbetat ideellt med detta. Och mitt bidrag var att ställa upp som modell vilket för mig var vansinnigt roligt!

Dagen var helt ljuvligt och rolig med massa underbara skratt. Alla var så glad och positiva!

Började med att maken skjutsade mig till Salong Annika i Åkarp där jag blev friserad och även sminkad av en av tjejerna som hette Jacqueline och Michaela.
När jag började få håret kammat så tyckte jag plötsligt att jag såg ut som min mamma! VA? Nu helt plötsligt såg jag ut som henne  .

Förstår inte hur jag kan vara lik henne....kanske kan bero på släktskap!!????  

Men när jag var färdigfriserad och sminkad kände jag igen mig själv igen mer och mer.

Sen bar det iväg till Limhamn för att få bli klädd i de kläder jag skulle fotograferas i(de kom från Kvinnligt Under i Åkarp).
För min del var det en tankini(premiär för en sådan på min kropp), en sarong och ett par supersköna trosor under.

Blev fotograferad av en som hette Åsa Siller som verkligen visste vad hon gjorde...."ner med hakan", "titta på mig", "sänk blicken", "öppna munnen", "slappna av".
det där sista var det svåraste för jag blev ju full i skratt när jag skulle posera. Att le och sen öppna munnen LITE är inte heller de enklaste....prova gärna själv!

Sen när jag fick se bilderna så blev jag verkligen paff!!!! Var det verkligen jag!???? Wow, jag blev mållös och grymt imponerad av fotografen. Ja....jag blev imponerad över mig själv också om man nu får bli det i detta land!

Och vi hade alla tur med vädret så inget smink och inga frisyrer blev förstörda
 

På väg in i salongen för sminkning och frisering :)

 
Så här blev det.....
    
Så här såg det ut när man skulle fotograferas.

 
Testade att fotograferas innan det blev de "riktiga" bilderna.

När jag firade min födelsedag några månader försent (kunde inte när jag fyllde för då var jag för sjuk i min cancerbehandling) så fick jag många fina gåvor (och glädje) men en av dessa var en upplevelse av min väninna.  
Jag skulle få uppleva hennes stad som är Lund!

Då jag bara sett Lund mitt i vintern då jag bodde på patienthotellet under strålningsperioden så såg jag fram emot denna upplevelse.

Så idag strosade vi runt på Botaniska trädgården och jag njöt av alla färger och blomster. Min väninna hade tagit med sig fika som vi åt (kladdkaka är gott)!  
Vilken skillnad på Botaniska nu och i vintras.

Vi satt och bara njöt en lång stund av att bara vara där.

När vi kände oss klara där så gick vi mot Kulturen i Lund.   
Måste medge att jag alltid gillat kullersten men när man går med rollator så kan jag lova att den studsar lite som den vill.  
Vi hamnade på kulturkrogen där vi åt mat. Jag valde vegetariskt som var supergott.

Minns tyvärr inte vad maträtten hette.

Gick sen in på Kulturen där vi fick vara med om en tidsresa och det spelades upp olika scener.
Vi fick även sjunga med i någon låt om nån mat...aldrig hört låten förr.
Men det var både trevligt och roligt!

Vi besökte även domkyrkan där vi båda sjöng en snutt (lät superbra i kyrkan ju) och sedan tände vi ljus för några speciella personer som vi saknar. Kikade även ner i kryptan.

Så vart det fika igen......mums!
Avslutade med att gå runt och kika i butiker!
En kul och lyckad upplevelse!  

Med stämpel OK i rumpan efter 1-års läkarbesök på onken igår så firade jag med att köpa mig en hatt  .....denna soliga dag!  Passade på att äta en glass med när jag ändå var på stan.
Har en hatt hemma som jag köpte i Australien men denna är enklare att ha på mig och den är mer luftig  

Nu är det CT av revben som gäller, tid till Vårdcentral för fortsatt medicin o sjukskrivning, fortsatt sjukgympa, kbt, lymfterapeut o så har jag tre behandlingar till på onkologen som gäller! Och så ska venporten opereras ut. Du kan se ett ärr nedanför mitt halsband på fotot...innanför där sitter venporten och så går det en slang upp mot halsen för att sen gå ner till hjärtat.

Nu börjar jag se lite ljus i tunneln o om allt går som jag hoppas o ber på så ska jag kunna börja arbetspröva i mitten av aug.....med el utan rollator 
Så länge jag inte ska skickas iväg att gå långa sträckor så tror jag att jag ska klara det rätt bra.
Minnet är kasst men det blir bättre....är ljudkänslig...svårt med koncentrationen osv...men allt ska bli bättre och bättre efterhand så....  

Är så glad idag så jag i rena farten hälsade på läkaren som sydde mig illa utan tänka mig för.....  

Hämtade ut mitt ID-kort som jag ska ha till jobbet.

Tog fram mitt gamla och jämförde och jag ser ut som en fotboll i fejset numera mot vad jag gjorde för 5 år sedan när det andra togs...låååångt innan min cancer.

Tänkte fråga dem om jag kunde få ha mitt gamla foto istället..... :D
Men det nya ska ju bara gälla i 5 år och kanske jag har smalnat lite fram tills dess.

Men det tvivlar jag på för antihormonerna man äter gör en fetare oavsett vad man gör verkar det som   

Men jag försöker trösta mig med att fotot i passet såg mycket mer gräsligt ut än detta.....tur man inte ska visa det så ofta hahaha

Firade ena sonen häromdagen. Först ville han inte bli firad men med en mamma som gillar att fixa med kalas så hade han inte en chans.
Enda chansen han såg var när han sa"då kan vi ha det hemma hos dig mamma"
Japp, så blev det......haha

Det blev smörgåstårta....mums....

och sen en tårta som hans flickvän fixat.

Rosa är inte sonens favoritfärg men jag valde att ha den så eftgersom det blev lite av en symbol för min ettårsdag samtidigt och det var helt ok.

Men vad den andre sonen gjorde bakom han som fyllde år undrar vi nog allihop...ser ut som om han tänkte käka upp sin bror   

Det är väl konstigt det där med passfoto?
HUR man än gör så ser man för ruggigt anskrämlig på fotona!!!!

Börjar undra om det inte numera är lag att det sämsta möjliga utseendet ska tas fram på dessa foto.  

Var och hämtade mitt nya pass idag. När det togs hade jag ju peruken på mig men inte hjälpte det....men först idag insåg jag att det hade nog varit bättre utan peruken

Man ska stå där och se väldigt sur ut....är jobbigt att få ner mungiporna så långt ner.

Jag är nu helt inställd på att jag kommer att bli stoppad i passkontrollen då jag nu är korthårig, annan hårfärg och dessutom har lagt till med lockar i håret.
Och bara för de ska få problem ska jag LE stort genom passkontrollen ovanpå det hela  

Medans jag igår slappade i soffan en stund i väntan på min skjuts till stället vi skulle vara på under kvällen så beslöt jag mig för att ta en selfie.

Jag tryckte rätt på min Iphone (I-problem) och såg mitt ansikte på skärmen så jag tryckte av och "klick"....min seflie togs.
MEN VAD HÄNDE??????

När jag såg bilden visade denna bilden upp sig och jag kan på heder o samvete säga att detta inte är mitt ansikte......  

Det är inte lätt att vara Teknikens Under....host host.....
Detta är ju varken selfie eller groupie så det får väl vara en footsie