Igårkväll när jag låg i sängen och chattade med en kvällspigg väninna så hör jag ett brak från carporten. Sen blev det tyst men efter en stund hördes det som att det var någon i carporten.
Jag masade mig upp och ut. Ser min katt och en annan katt komma rullandes ut ur carporten i vilt slagsmål :(
Minkatt brukar ligga på bilen som står i carporten så jag misstänker att han gjort det när den andre katten kom in dit och då inte var så välkommen in i carporten!

Väl ute på vägen ställer de sig upp, står som förstenade och glor på varandra.

Jag försöker ropa på min katt men såklart så fungerar inte de för då hade han ju visat sig svag.
Gick närmare men stod på behörigt avstånd. (har råkat komma emellan ett kattslagsmål som ung och det var ingen höjdare)

Min katt andades jättekonstigt och det låg tussar från dom båda två lite här och var.
Svansarna megastora.....
Så fick den andre katten syn på mig så den backade och for in under bilen.

Jag fick min katt att följa med mig men han var fortfarande helt uppe i varv, flåsade och hade kommunens största svans i släptåg!

Fick in honom, plockade bort hårtussar, kollade igenom honom och gav honom mat som han slök direkt.

Sen skulle stollen ut igen!!!!!!
Men nej, där satte matte utegångsförbud för honom!!!!
Resultat: Tittar inte på matte utan ligger och surar på hallgolvet, några timmar senare ser han till att väcka husse genom att banka i dörrar och trampa på honom.....hihihi....

Min make lånade en bok på bibblan åt mig idag.

Den heter "Sandmannen" och är skriven av Lars Kepler.

Har aldrig läst någon bok av denna författare innan men jag har hört att denna boken ska vara bra så nu ska jag försöka ge mig på att läsa den.

Blir en utmaning då jag är väldigt trött och ofta somnar.....men skam den som ger sig! :)

Jag saknar tiden innan cancern...då läste jag jättemycket böcker!

Det är väl konstigt?!?!  
Man får remiss till en CT (röntgen) och går och tänker att det skulle vara skönt om man får en snabb tid.

Så kommer tiden som faktiskt är rätt snabb.

Vad tänker man då?
Jo då undrar man om de misstänker tumörer eftersom de ger mig tiden så fort!

Och med tiden så kom även information om att jag skulle dricka kontrast en timme innan CT:n.
Hur god är den på en skala 1-5????  

Sagt och gjort...jag packade ner lite päronkräm så jag kunde varva den där drickan med en sked päromkräm och därmed få bort den där äckliga smaken på kontrastmedlet.
Så kontrastmedlet slank ner....en hel del tack vare päronkrämen.

In och ligga på britsen, få satt nål i min power-port (en venport som sitter under huden) där kontrast skulle sprutas in i blodet.
Så började det hela.....jag blundade. Vet att många få panik när de ska in i den där "tvättmaskins-liknande grejen" men blundar man så går det lättare.

Sen sa de ifrån "nu sprutas kontrastet in"....ja det kände jag för man blir jättevarm ända ut i fingertopparna och så känns det som att man kissat på sig!
Var beredd för jag har gjort detta innan men ändå vänjer man sig inte vid tanken att man kanske ändå HAR kissat på sig trots man inte gjort det....

Det tog inte lång stund innan jag var klar och så drog de ut nålen ur venporten.

På vägen hem var jag trött....låg och slappade i soffan när jag kom hem.
Även om det inte är en jättegrej med en röntgen så tar det på mina krafter ändå.

Nu är den där ovissheten här! När man ska vänta och vänta och vänta på ett svar. Få besked om de har sett några metastaser eller någon annan form av förändring/ar.
Ovissheten är det värsta, att inte veta, ha en hjärna som balanserar mellan toppar och dalar i tankarna om där kan vara något eller inte!

Idag firar vi familjens älskade katt. Han fyller hela 12 år.

12 katt-år blir 64 människo-år.

Han firade detta genom att komma inspringande när jag öppnade dörren, sätta sig vi matskålen och titta på mig för att jag skulle förstå att han ville ha mat NU. Gick knappast att inte förstå....hahaha

Han fick extra god mat som han upp upp snabbt. Mätt och nöjd så blev det pussande och kramande och så sjöng jag för honom. Tror inte han brydde sig om sången nämnvärt men ändå.... :)

Hoppade sedan upp på en hög med dynor och där lade han sig lugnt och tryggt och somnade.....och snarkade!!

Nu gav vi oss iväg och skulle utöva en sport. Vet inte ens om det är en sport men det verkade bli en tävlingssport vad gäller de ungdomar som var med :)
Vi skulle alltså cykla dressin!

Packade väskan med fika och hämtade upp söner och en kompis till dem.....sen bar det iväg.

Fick nyckel och låste upp de dressiner vi skulle använda oss av. Fick instruktioner och även diplom!
Oh, det måste jag nog rama in :D

Fick vända dressinerna för att vi skulle kunna cykla åt rätt håll. De verkade rätt så tunga tyckte jag iaf när jag såg hur de kämpade med att vända dem....en efter en........utom jag då....jag tillhörde ju hejjaklacken.

Packade upp grejorna på dressinerna och så skulle vi iväg. Började rätt bra de första 100 metrarna och sen så stack 2 dressiner med 4 pojkar på iväg en rätt hög fart (jag tyckte det var hög fart).
Dock var det just här jag såg fram emot en stilla njutningsfull dressintur. Detta höll tydligen inte maken med om för han ökade tempot han också och ville komma ikapp de andra killarna.

Då blev jag lite imponerad. Så pass så jag också ville prova på att cykla.

Men då kom vi inte framåt så snabbt kan jag lugnt säga....men oupps så kom en liten nedförsbacke men de räckte för att jag skulle få upp en väldig fart.
Kände att det skakade i tramporna vilket mina fötter inte gillade alls så jag satte upp dem på en av pinnarna på dressinen och så åkte vi i härlig fart.....wrrooooom.....eller kanske det sa svisch.....  

Plötsligt började maken skrika "BROMSA"!!!!
Va? Finns det broms också ???? Bromsa nu??? Nu när jag fått upp farten???
Näää...nu vill jag luta mig framåt och få ännu mer fart......känna vinden i den lilla kalufs jag har sedan cellgifterna mot cancern.

Jag letade och letade men hittade ingen broms....tittade framåt....o såg att vi hunnit ikapp se andra....o det såg också det och fick öka på farten så vi inte skulle krocka.
Men maken fick peka på bromsen så jag såg den...knasigt ställe och sätta en broms på....  
Och den fick jag ställa mig på för att nåt skulle hända tydligen.

Så kom vi fram till slutstationen, klev av och gick bort till en stenbro som byggdes 1818. På den tiden behövdes det sparas på virke så träbroar skulle man inte bygga så många utan istället satsa på stenbroar. Dock var sten väldigt dyrt.
Allt detta stod på en info-tavla vid bron.

Sen var det att bege sig tillbaka och det cyklades på rejält då med.

Visar min make vart han ska cykla så han inte kommer vilse på spåret

Här försöker en sitta bak-och-fram på en dressin.

 
Och här pep alla "ungarna" iväg i snabb takt.
   

Kära broder.....jag fångar dig om du hoppar!!!

Och de fick minsann klättra tillbaka för att få fika kakor och bullar

Vädret var perfekt!
Det var en spännande match i denna svåra sport! ;)
Denna match bevittnade jag delar av.....vilken rysare det var!   
Spelplanen bestod av asfalt, ett mål, 2 spelare och en väldigt lugn domare  

 

 

Idag är det 4 år sedan jag vaknade till efter mitt nattpass på sjukhemmet av att det damp in massa sms och telefonsamtal i min mobil där folk undrade var jag var och om jag levde!
Vaddå om jag lever!!????

Och jag tänkte "jag är ju här i min säng....yrvaken...är de rent vimsiga borta i Sverige"

Raglade upp och fick veta vad som hänt på Utöya. Svårt att ta in detta. Det är ju så fel....massa ungar med hela livet framför sig. Fel att döda någon alls men dessutom barn......

Jajamensan! Idag är det helt klart ägg-raggning som gäller.

Är trött på alla industriägg från stackars hönor som matas med majs där det finns massa ingredienser i som min kropp klarar sig utmärkt utan.

Så nu har jag tänkt att jag helt ska sluta köpa ägg i butikerna.....men skulle jag mot förmodan ändå köpa därifrån så får det bli de vanliga ekologiska äggen!

Men hade varit trevligt att få köpa ägg från en bondgård.
Och vem vet.....jag ska kanske skaffa mig några hönor och ha här hemma i trädgården?