Mina söner brukar ringa till mig så det är inget ovanligt i sig.
Men att någon ringer tidigt på morgonen och berättar att han fått högre högskolepoäng än vad han själv trott händer ju inte varje morgon   

De senaste åren har studenter med de högskolepoängen han nu har kommit in utan problem på läkarlinjen så nu är vi alla verkligen hoppfulla att det ska gå vägen för honom.

Han var 11 år när han sa "jag ska bli läkare när jag blir stor".

Nu är oddsen stora att det blir verklighet för honom.  

Som mamma är man mesig......

Halva jag är super-duper-glad för hans skull och stolt som en tupp....fast jag är en hönsmamma o tänker: Hur ska jag nu kunna skydda min son när han flyttar så långt iväg?   

Men jag måste medge att jag tycker det är spännande jag med att han ska kunna få sin dröm....han har verkligen kämpat o är verkligen värd detta!

Satt och kikade på foto och satte ihop dessa två....och så tittade jag flera gånger.
Har svårt att förstå att det är jag på båda bilderna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittar....det kan inte vara jag som är flintskallig?!  
Är som om man under den perioden levde ett annat liv, som om man inte fanns.....  

Ena är tagen ca 8-9 månader innan jag fick veta om min cancer och den andre är tagen när jag var mitt upp i alla cellgifter (cytostatika) och hade inget hår, inga ögonfransar och knappt några ögonbryn kvar.

Livet kan ändras fortare än man hinner med emellanåt......

Jag var helt inställd på att det var VÅR nu....

men något har uppenbart hänt för vi har HÖST-väder i Skåne.

Så var tog sommaren vägen???

För den har jag hunnit missa totalt  

Behandling pågick en gång den gångna veckan.

Har upptäckt att det svider på en punkt vid slangen från venporten....måtte det inte vara något att oroa sig för. Vill inte bli av med venporten än då det är lättare för mig att få behandlingen där än att få den i benet som spruta.  

Behandlingar jag får nu är något som heter Herceptin. Då tumören var av den snabbväxande o aggressiva typen så visade den sig vara av en sort som gärna ger återfall.
Herceptinet drar ner denna risken en del. Inte helt men en del. Man får ju iaf lite hopp att slippa återfall......

Men nu har jag en stor bula/knuta nedanför armhålan på den opererade sidan så på onsdag ska detta kollas upp.

Jag hoppas bara det är fett och någon form av vätska men känner att jag vill veta säkert.
Har lärt mig att inte vara så vansinnigt orolig förrän jag gjort undersökningen.....men visst.....man har ju de där meningslösa hjärnspökena som dominerar emellanåt.  

Här kommer veckans selfie! Jag har ingen selfiepinne så jag försökte få långa armar.....  

Jag fattar inte var veckorna försvinner?

Jag skriver mest blogg på helger har jag märkt och försöker få ihop allt på samma helg istället för att ha ett lugnare "flöde".

Men i veckorna är det sjukgymnast, lymfteraput, sjukgymnast, vattengympa, terapeut, behandlingar, 2 timmar med lymfpress varje dag.....allt tar sin tid.
Och vissa dagar är jag så sagolikt trött så jag nästan somnar där jag står på golvet!

Allt det här känns som mitt jobb. Och då tänker jag....hur ska jag orka jobba??
Men då är jag kryare och har inte behandlingar o möten.

Jag längtar så efter den dagen. Ibland så mycket så att det gör ont i mig!

Nu är den i stort sett borta den där influensan jag hade klarat mig ypperligt utan.
Men nu verkar resten av min familj börja få ont i halsen och få huvudvärk  

Undra om dom har fått det från mig.....mohahaha....  

Verkar dock vara många som har åkt på influensa.   

Och nu kom det som var mest intressant denna helgen:

Jag har MÅLAT TÅNAGLARNA!!!!!

Låter inte klokt för er som gör det dagligen vilket jag med gjort en ggn i tiden.

Men jag har inte gjort det sedan jag tog bort det innan op den 18 juni i fjol!!!
Kände mig riktigt piffig....har nog saknat detta med nagellack 
Fast jag fick hoppa över stortånaglarna.....depp.....men de är så lösa så jag måste tejpa dem så de inte fastnar i strumpan och jag drar av dem när jag tar av strumporna  

Så nu passar jag på att njuta av 8 målade tånaglar   

Fint väder idag så jag var lite ute i trädgården. Lite omständigt när man ska gå för jag äger ju inte den slätaste gräsmattan i kommunen! Så här snubblas det emellanåt.

Men det lilla jag var ute tog på mina krafter.....jisses, det är inte mycket man orkar nuförtiden mot vad man orkade innan man fick cancer o nu influensan....

Säger åt min make att jag ska ta o kolla när häcken bör klippas.
Läser att de bör göras nu i april så jag säger åt min make:
-"Den behöver klippas!"
-"vilken?", undrar han
-"Busken såklart", svarar jag
-"Ooohhh", låter trevligt säger maken o flinar!
Jag fnyser o förtydligar:
-"Häcken!!!"
Då blir mannens flin ännu bredare och ögonbrynen åker upp i pannfästet o han säger:
-"Oooh, där också?"

Då gav jag upp o gick!!
Vad är det för fel på män???
  

I påsk var det fint väder så vi passade på att vara en runda på Vedema.

En god vän och dennes bekanta var med och även 2 jyckar. Jag sa till min make när han skulle gå en runda att han kunde ta den ena med sig så hon fick lite motion. Ägaren ville ju bara sitta på avbytarbänken och det utan att bli avbytt   

Hunden är det ingen ordning på varken denna dagen eller andra dagar, hon springer kors o tvärs och kan inte gå vettigt utan snor in både min make o sig själv i kopplet (såg rätt kul ut).
Till slut bestämmer sig hunden för att INTE följa med längre oavsett vad min make gjorde....utan valde att backa in i skogen istället.....

  "komsi komsi lilla jycken"

För er som undrar hur det gick kan jag berätta att hunden fick gå med mig. Eftersom jag är vinglig och hon är stirrig så tog vår egen lilla promenad längre tid då jag fick stanna henne flera ggr för att ha henne att sitta och relaxa lite innan vi gick en bit igen.

#Pumi

#Vedema