Nu är jag inne på andra veckan efter min cellgiftsbehandling.

De sänkte styrkan i dosen för mig då mina biverkningar är så kraftiga så de var rädda att mina biverkningar kan bli kvar för alltid och de kan jag inte säga att jag vill ha!!

Blev det mindre denna gången då? Både ja och nej. Allt följer förra cellgiftets biverkningar och delvis med samma kraft MEN de är inte så långvariga.

Har haft myrkrypningar, fruktansvärd skelettvärk(fick ta morfin mot detta), diarreer, gaser(fräscht va?), näsa som bara rinner.
Jag har suttit i rullstol de första dagarna av smärtan men sen klarar jag mig med rollator och snart utan något. På detta vis kan jag iaf hinna få tillbaka lite energi tills jag ska sänkas ner i cellgiftsträsket nästa gång.
Den där SISTA gången!!!!!! Förhoppningsvis sista gången i hela mitt liv.

Vad händer då imorse??? Jo en sak jag hade glömt skulle komma som biverkning men kom på den rätt snabbt när jag reste mig upp.

För då FORSADE blodet ur näsan på mig!!!
Ja det kommer ju att vara så rätt ofta nu då några dagar framåt så vemvet....jag kanske kan ha ÄKTA BLOD på halloween......mohaha!!!
Slippa sminka till lite blod....

huuu...vad hemsk jag låter nu men någonstans måste jag få ha lite galghumor.

Fast den humorn kan jag lugnt säga att den försvann några dagar när jag hade så ont efter senaste cellgiftet. Orkade inget, klarade inte mycket så blogg har fått ligga i träda,

Men nu börjar jag vakna till liv :)

Testade att sminka dit lite ögonbryn på mig. Har bara tre-fyra strå kvar på ena ögonbrynet så det kunde ju bli intressant projekt tänkte jag.

Men när familjen kom hem så såg alla att jag "hade fått ögonbryn igen".

Wow...de var ju lite kul....måste testa det fler gånger och plötsligt vaknade jag lite till liv vad gäller utseendet igen.

Man är ju grådassig i huden och vit på skallen så de är ju inte så att folk visslar efter en när man går på stan   

Idag är det dagen före cellgiftsträsket.

Har börjat preparera mig med kortison. Imorgon är det taxi till sjukan och ena sonen följer med liksom min rollator.

2 gånger till och sen ska det vara över med cellgiftet....för denna gång. Man vet inte om framtiden!
Mitt kvarvarande bröst oroar mig lite för det gör ont och är lite mysko.

Idag ringde min kompis och var aningen uppriven. Hon har fått en kallelse efter mammografin att komma till extra kontroll. Och det tråkiga är att enda referensen på bröstcancer hon har är ...mig!
Jag försökte förklara att det inte innebär elak, aggressiv, snabbväxande tumör för att hon får den kallelsen.
Kan vara något godartat istället!
Så jag o min rullator ska med henne på undersökningen. Det är bara några få dagar efter jag fått mitt cellgift så jag lär behöva både mina superstarka smärtsillande o rollatorn.
Men vad gör man inte för en väninna????

Var dag och hälsade på mitt lilla håriga barnbarn. Det är en katt! Jag har inga mänsliga barnbarn...än. Så jag får vara nöjd med detta barnbarn sålänge.  
 

Min make gifte sig med en kvinna med långt mörkt hår, svarta ögonfransar, mörkbruna ögonbryn, lagom vikt, 2 bröst, snabbtänkt, enormt bra minne och med full koll och så massor med energi.   

Nu står han där med en flintskallig fru som varken har ögonfransar eller ögonbryn. Som har ökat lite i vikt, bara har ett bröst, är aningen trögtänkt, har minne som fungerar ibland, oftast full koll men det börjar bli segare o segare (cytobrain visar sig mer o mer) och snart nada energi....ibland räcker det att jag gör ett besök hos någon o sen är jag helt slut (även om jag är nöjd så är jag ändå trött vilket är ännu mer frustrerande) o numera är rollatorn en vän o rullstol på ingång.   

Mina barn har fått en mamma som ofta är trött, inte har full koll på dagarna, haltar med rollator o snart ska ha rullstol. Men också en mamma som inte har planer på att ramla ihop och dö ifrån dom än och som ändå försöker finnas för dom så gott jag kan......jag är en envis mamma..   

Ibland vet man inte vem man gifter sig med har jag förstått.....i detta fallet gick allt så snabbt. Gifte mig frisk o när vi firade ett år som gifta hade jag cancer.

Man ska ta tillvara på livet mer än vad man gör när allt rullar i 190km/h.
Det vet vi alla men få tar tillvara på dessa tillfällena. Att gå ut och bara stanna upp, lyssna på fåglar, olika ljud (ja inte grannen då som ska klippa gräset var 48e timme o nästa 48e timme ska han trimma kanterna) som man annars inte lägger märke till.
Att krama om sina barn, en kompis o framförallt inte reta sig på småsaker som man kan göra när man är stressad.

Just nu lever jag som i en cancerbubbla. Jag är här och nu!
Framtiden är så skör och jag kan inte tänka så värst långt framåt. Framtiden finns men jag har svårt att se den för energin man har går åt till att överleva och för att finna lite glädje i tillvaron trots allt.
Jag kan skratta trots min cancer, jag vill inte gråta eller deppa ihop för det tar sådan energi.
Att skratta ger mig energi.

Kan dock säga att det finns gånger jag kan hålla mig för skratt, som när man mått vansinnigt illa o bett maken döda mig eller när man har Pain From Hell och vrider sig i plågorna osv.

Mitt sikte är att bli frisk, att kunna resa med mina barn o make, att kunna börja att jobba, att få mitt liv tillbaka!!!!!!!! Men vägen dit är lång, längre än jag hade trott.

Kram på er alla.

.....hurra, verkar ha slutat blöda näsblod nu. Första morgonen jag gick upp sen senaste cellgiftet och INTE ha näsblod!!!

Kanske det är så att jag börjar hämta mig nu. Mindre smärta i fötterna men fingertopparna är samma.

Men det är för kort tid innan  nästa cellgift   

Jag hinner inte få tbx energin innan de ska sänka mig ner i det förhatliga cellgiftsträsket.

Fick min rollator igår....så jag kan tråckla mig ut en stund på egen hand utan ramla.

Får nog pimpa den lite....ser lite trist ut just nu!

Har fortfarande kvar biverkningar av senaste cellgiftet.

Verkar som att det var för kraftig dos för min kropp så nästa gång ska ev styrkan minskas lite.

Vaknade imorse och hade ont i fötterna som jag haft ett tag nu men imorse var även tårna stora och svullna.

Hmm....tittade på dom o petade lite på dem.

Kan det verkligen vara mina tår??

De ser så....manliga...ut....småfeta och runda   

Nåvö, ska troligen få hem en rollator snart så jag kan gå utomhus med. Trött på att sitta här inne dag ut och dag in.

Smärtan i övriga kroppen har lagt sig nu. Är fötterna som är stort problem o så har jag ingen bra känsel i fingertopparna.

Igår råkade jag trampa på ett SKOSNÖRE!! Vet ni hur ont det gör att trampa på ett skosnöre?? Jo det gör riktigt ONT!!

Söndag idag och jag vaknade tidigt. Tog antibiotikan och sen haltade jag in i sängen igen och somnade om. Vaknade sedan först när alla andra redan gått upp!

Nedrans ont i min häl. Röd, svullen, öm, och jättevarm.

Kan ju knappt gå....ser ut som jag skulle ha druckit starka varor på morgonkvisten trots att jag inte ens har luktat på korken!!  

Att vilja så mycket som jag vill idag men varken ha ork, energi eller ens fötter för att utöva det jag vill känns enormt frustrerande.  

Så idag blev det ingen promenad men jag fick iallfall vara fotograf när sonen skulle lära vår utbytesstudent hur man hanterar ett svärd (de använde träsvärd så ingen blev skadad).

Första lektionen : Hur man håller ett svärd

 
Min röda ömma fot :(

Jahapp, så fick man en röd och öm häl. Som om de inte räcker med allt annat!!!

Jag som hade hoppats kunna åka iväg med familjen på enliten utfärd utomhus imorgon. Går ju knappt ut numera så det hade varit härligt!

Ja ja får se hur det slutar.

Hade velat åka till GeKås med men det har jag fått lägga på hyllan ihop med Lanzarote-resan vi fick avboka!

Hoppas ni får en bra lördag.