Just nu känner jag mig som en kortison-gam!!!

Inte efter kortison men efter KAKOR!!! Choklad!!! Godis!!! Mer kakor!!!

Vad är det som händer i min kropp???

Folk säger att det är av kortisonet (har det mot min strålskada i lungan) man får denna hunger men detta börjar bli störtlöjligt!! Man blir även aktiv av kortisonet och jo, det kan jag ju bekräfta....det också...och på nattetid!! Puh!

Vaknade 2 igårnatt, hungrig, såg i princip nybakade kolakakor dansa förbi mina ögon.

När min katt är hungrig rusar han till köket så fort någon i huset rör på sig!!

Jag hade lust att göra likadant och tänkte att om någon snart går upp så ska jag rusa till köket o ÄTA! Kunde gå upp och äta mitt i natten men jag ville försöka hålla ätandet till dagtid!

Klockan tickade och så kom den där sekunden som jag hörde någon var i köket!

MEN VAD HÄNDE DÅ?????

Jo, DÅ somnade jag!!!!!!  

VAR är rättvisan!!??

Vaknade 1,5 timme senare och då var det ingen hemma   

Gick upp och åt frukost o tog alla mediciner o injektioner.

Men sen spelade det ingen roll vad jag försökte tänka på för det var KOLAKAKOR jag skulle HA!!!

Så det blev o baka sådana. En hel plåt med kakor och jag åt!!!  

.....struntade fullständigt i allt annat bara jag fick kakorna!
Är en jättekonstig känsla....åt dem för säkerhetsskull till lunch också........med lätt illamående som resultat!

Men min kropp var fullt nöjd och resten av dagen ville jag inte ha mer kakor eller något sött alls.

Kortisonet är en konstig sak men det viktiga är att den tar bort min skada på lungan.
Måtte nedtrappningen nu fungera så jag kan slippa mer kortison och slippa kasta mig över kakbak till frukost!

Idag  var det då dags för läkarbesök och röntgen osv.
For till Lund redan vid halv 7 på morgonen så jag blev berest idag med   

Och nu har min kropp äntligen accepterat medicinen och tar den till sig och jag mår lite bättre  

Andningen är inte helt ok men den blir bättre.....
Då jag ansträngt luftrören med när jag försökt få luft under dessa veckor så verkar de har tajtat till sig så jag fick Bricanyl också.

Det kan vara så att det tar fart igen och jag blir sjuk igen då där är lite "sjukt" kvar MEN risken för detta är väldigt liten.....jag hoppas den är obefintlig!!!!

Så nu ska jag trappa ner kortisonet och jag kan avsluta antibiotikakuren. Sååååååå skönt att kunna slippa såååå mycket tabletter.

Jag blev så glad hos läkaren så jag nästan grät där....fick skärpa mig riktigt för att inte gråta.

Idag blev det besök på sjukhuset men det var inget av allvarligare art idag.
Imorgon bär det av till Lund.....det är då jag är nervös för vad röntgen ska visa, vad läkaren ska säga och ja, allt såntdär!!

När jag kom hem från sjukhuset så ville min katt komma in innan jag hade öppnat dörren och ville ha mat direkt! Jag la upp mat till honom!

Till saken hör då att FÖRRA veckan var Whiskas det bästa man kunde äta om man var katt....det är det uppenbart INTE denna veckan!!
Så nu LIDER man när man som katt får whiskas!

Man ger matte lidande blick och så fort man hör matte närma sig köket så ser man till att rusa dit....oavsett var blomkrukorna och mattorna hamnar!!

Men matte vägrar ge sin katt någonting annat för hon tycker han kan äta upp whiskas-maten som hon lagt i skålen!

Och så kom den där Dagen D....eller Kvällen D kanske jag ska kalla den. Hade ju som vanligt feber på morgonen.

Skulle ta tempen som vanligt och var så inställd på att ha feber som jag haft nu i närapå 3 veckor.

Men

Men

MEN DET VAR INGEN FEBER!!!!

Det var 37 grader prick!!!

Jag var tvungen att ta tempen igen för att vara säker.....jo....37 även denna gången!!!  

Så otroligt lättad jag blev, så pass så jag började gråta! Så löjlig man kan bli för febern går ner......men jag fick sånt hopp.

Andningen är kass så än är det inte över men jag har ändå fått litet ljus i tunneln som jag innerligt ska hoppas bli större och större.

Kanske kanske kanske.......

Så blev det mer bakslag.

Febern vägrade ge med sig och höll sig fast. Andningen är hemsk och det är jobbigt att andas :O
Det tar oerhört med energi att försöka få in syre.
Är som om man håller för näsan och har ett smalt sugrör i munnen och kan bara få in luft genom det.....jag lovar....det är JOBBIGT!!!!

Jag fick kontakt med läkare i Lund och det beslutades att jag skulle fortsätta med samma antal piller kortison tills jag ska till Lund på torsdag.

Svårt att komma till ro på kvällar och nätter.....svettas....frysa.....svettas....snurra rundor i sängen.....svettas lite till....hungrig....frysa.....häcka på facebook.....o vips så är det morgon och jag ska upp och ta mediciner.....

Här är morgondosen av mediciner.......

Pratade med läkaren igår och det visar sig att min strålskadade lunga inte är så intresserad av att läka som läkaren (och även jag) tänkt att den skulle gjort vid det här laget.

Så istället för att trappa ut kortisonet som det var tänkt så sänks det bara med pyttelite. Och så blir det en vecka framåt och så får lungröntgen i nästa vecka visa hur det står till.

Antibiotikan får vara kvar.

Var på nåt såntdär KBT-grej igår. Är mycket misstänksam mot sådant men jag ger det en chans och se vad som händer. Vet ju att jag har cancerdiagnos och vet allt jag gått igenom men är det verkligen MIG det gäller??
Konstig känsla att veta det faktamässigt men att inte kunna ta in det i själen   

Min make och vår utbytesstudent har börjat på en buggkurs. Hade också velat följa med men det lär inte gå så länge jag har nervsmärtor i fötterna och lufsar runt med rollator.....men en dag så....kanske! Men jag blir glad över att se hur de kämpar med sina steg hahahaha

Just idag....(detta hände 2 februari men jag har varit för trött för att skriva in det här den dagen)känns det som att livet rinner ifrån mig!
Jag tittar ut men har svårt o vara ute o gå.
Trodde att jag var på väg tillbaka i mitt eget liv nu....eller på väg in i mitt nya liv.

Någonstans på vägen känns det som att jag tappat bort mig.....
Allt är sjukdom, cancer, mediciner, sprutor....jag vill bara få vara levande och vara fri igen.

Jag vill kunna orka jobba, jag vill slippa vara så infernaliskt trött.
Är ju trött fast jag inte gör ett jota.
Jag vill kunna göra saker med familjen.....
Försökt göra NÅT litet jag tycker är kul varje dag. Men i samband med pneumoniten, bihålsinflammationen och idag även feber så försvann den biten med.
Har inte ork till något.

Jag skulle ju vara på väg tbx nu.....men det blir bara bakslag o bakslag. Jag har verkligen kämpat...men någonstans tog energin paus....o där är jag tydligen nu. Har ingen ork till sånt här.... Vet bara inte vad jag har gjort för fel som hamnat så här....   

Nu börjar uppenbart kortisonet att verka för i 3 nätter har jag hållt igång nu.

Svårt att somna, när jag väl somnar så sover jag bara en liten stund.

Hungrig!!

Trött!!!

Kurr och knorr i magen.....magen vill gå till kylskåpet och jag vill gå till sängen så redan där är vi stora ovänner!!

Tyvärr så kan ju magen jäklas mer med mig än vad jag kan med den så det är fullt väsen på den på nätterna och ett sug efter mat!

Men igår tog jag samarin och då fick jag den och lugna sig lite iallafall!

Jag är så besviken på detta bakslag. Jag skulle ju börja med vattengympa och jag skulle ju träna upp och få tillbaka en del energi. Så får jag detta istället och dras ner ännu djupare.  

Ska kanske börja gå i något som heter KBT. Ja det kanske är något för mig!? Jag ger det iaf en chans.

Jag är så öppen med min cancer men ändå så är det liksom inte jag som har den.......en konstig känsla det där!  
Kanske ett sätt att skydda mig på för att orka? Men jag har inte mycket ork kvar nu! Om ens något!