Igår var det åter behandling på onkologen.
Nu var det nästsista behandlingen jag ska ha. Fick den i  min subkutana venport som är en Power Port.

Minns när jag började min behandling och kände att allt var en evighet och när jag var mitt inne i allt så var det ett töcken och tid och rum bara försvann från mitt liv!

Men nu är jag här. Har fått veta att min CT över bröst och buk inte visar på några tumörer vad de kan se i dagsläget.

Känns såååååå skönt!!!

Kan jag kanske få ett ljus i tunneln nu som jag kan få komma ut till?
Fast hur man än gör så finns tankarna på cancern i skallen ändå....tror aldrig jag kommer ifrån det, tyvärr   

Dagen innan behandlingen hade jag bestämt att jag skulle köra mc som igår. Men då hade jag glömt att jag skulle ha behandling (minnet är inte så bra längre) så jag tänkte ju inte på tröttheten som kommer efter behandlingen.

Slutade med att jag fick åka med min kompis och jag hoppades så att han skulle komma med R1:an. Och så kom han och han måste ha hört mitt hopp för han körde på just R1:an   .....! Jag kallar den för Ekorre-cykeln för som passagerare sitter man hopkrupen som en liten ekorre hahaha

Wrooom så bar det iväg....och även vädret var på bra humör igår!
Väl hemma så var jag rejält trött.....men ändå nöjd :)

#Yamaha

#onkologen

#fuckcancer

#bröstcancer

#R1

Jadå, jag tror min läkare på onkologen fick tillfälligt solsting nu när solen har tittat fram.  

Han hade sänt ett sjukintyg till Försäkringskassan (de ringde och berättade detta) att jag ska börja jobba 50% den 17 augusti och innan dess ska jag ha arbetstränat 25% och 50%. Då har jag 8 arbetsdagar på mig!
Gäller och ligga i träning med ett sånt schema.....  

Försäkringskassan förstod också att det inte kommer att fungera så jag fick ringa till onkologen. Fick tag på en gullig sekreterare som lade kalla kompresser på den stackars läkaren som säkerligen hade fått solsting och så blev det fart på läkaren.
Så nu är jag sjukskriven till 31 augusti och ska, om allt går enligt mina förhoppningar, börja arbetsträna 17 eller 18 augusti.

Möte med Försäkringskassan nästa vecka och även ett läkarbesök för att få kämpa för en remiss till en plastikkirurg då ärret är så vansinnigt illa sytt och jag har ständigt ont!

Passade på att fråga om svaret på min CT med! Eftersom där är brev på väg hem till mig om detta så kunde sekreteraren läsa upp brevet.
Och det var inget som visade på någon farlighet!!

GISSA OM JAG ÄR GLAD!!!!!   

Mått så kasst idag av nervositet men nu när jag varit hos gynekologen så släppte det.
Den där knutan i livmodern har inte växt och som hon kan se så verkar det mer vara ett myom än cancer.

Ska på ny kontroll igen om ett par månader.

Så jag blev så himla glad och lättad!

Passade på att shoppa ägg från frigående hönor som äter bra mat och ingen genmanipulerat foder. Hönorna mår bra och jag gillar glada hönor  
Tjejen som sålde hade även vaktelägg så varför inte. Jag köpte sådana med.

Fast de lär ju inte passa i äggkokaren     

Strålande sol idag men jag håller mig i skuggan. Inte för att jag ogillar solen men för att jag inte bör vistas i solen sedan jag blev strålad. Och ska jag vara i solen ska delar av mig vara täckt med ex blus eller tröja.

Här ser du vaktelägg och i mitten ligger ett normalstort "vanligt" ägg:

Har varit en underbar helg.

Idag kommer vardagen som en smäll....har ju förträngt denna dag.

Har ju fått veta att jag har en knuta inne i livmodern och idag ska den kollas igen.

Har den vuxit vet vi att det är cancer.

Är den i samma storlek som för en månad sedan så blir det ny koll.

Är den borta eller har minskat så blir jag så lycklig för då är det något som kallas myom.

Men nervositeten är det värsta.....ovissheten!!!
  

Åker in till gynekologen i eftermiddag och har redan nu ont i magen.
Värsta är att jag har ingen som kan vara med mig.
Kanske är det jag som rä kass på att fråga någon om de kan vara med så lite får jag skylla mig själv.
Men jag är van att fixa allting själv och klara av allt i livet på egen hand.

Idag har jag varit med om att bidra med min del till en kalender för år 2016.

Kalendern innehåller bilder på enbart kvinnor som är bröstcancer-drabbade.

Det är en kalender vars intäkter kommer att gå till Lunds Universitet forskning för bröstcancer (Stina Oredssons team).

Alla involverade har arbetat ideellt med detta. Och mitt bidrag var att ställa upp som modell vilket för mig var vansinnigt roligt!

Dagen var helt ljuvligt och rolig med massa underbara skratt. Alla var så glad och positiva!

Började med att maken skjutsade mig till Salong Annika i Åkarp där jag blev friserad och även sminkad av en av tjejerna som hette Jacqueline och Michaela.
När jag började få håret kammat så tyckte jag plötsligt att jag såg ut som min mamma! VA? Nu helt plötsligt såg jag ut som henne  .

Förstår inte hur jag kan vara lik henne....kanske kan bero på släktskap!!????  

Men när jag var färdigfriserad och sminkad kände jag igen mig själv igen mer och mer.

Sen bar det iväg till Limhamn för att få bli klädd i de kläder jag skulle fotograferas i(de kom från Kvinnligt Under i Åkarp).
För min del var det en tankini(premiär för en sådan på min kropp), en sarong och ett par supersköna trosor under.

Blev fotograferad av en som hette Åsa Siller som verkligen visste vad hon gjorde...."ner med hakan", "titta på mig", "sänk blicken", "öppna munnen", "slappna av".
det där sista var det svåraste för jag blev ju full i skratt när jag skulle posera. Att le och sen öppna munnen LITE är inte heller de enklaste....prova gärna själv!

Sen när jag fick se bilderna så blev jag verkligen paff!!!! Var det verkligen jag!???? Wow, jag blev mållös och grymt imponerad av fotografen. Ja....jag blev imponerad över mig själv också om man nu får bli det i detta land!

Och vi hade alla tur med vädret så inget smink och inga frisyrer blev förstörda
 

På väg in i salongen för sminkning och frisering :)

 
Så här blev det.....
    
Så här såg det ut när man skulle fotograferas.

 
Testade att fotograferas innan det blev de "riktiga" bilderna.

Det är väl konstigt?!?!  
Man får remiss till en CT (röntgen) och går och tänker att det skulle vara skönt om man får en snabb tid.

Så kommer tiden som faktiskt är rätt snabb.

Vad tänker man då?
Jo då undrar man om de misstänker tumörer eftersom de ger mig tiden så fort!

Och med tiden så kom även information om att jag skulle dricka kontrast en timme innan CT:n.
Hur god är den på en skala 1-5????  

Sagt och gjort...jag packade ner lite päronkräm så jag kunde varva den där drickan med en sked päromkräm och därmed få bort den där äckliga smaken på kontrastmedlet.
Så kontrastmedlet slank ner....en hel del tack vare päronkrämen.

In och ligga på britsen, få satt nål i min power-port (en venport som sitter under huden) där kontrast skulle sprutas in i blodet.
Så började det hela.....jag blundade. Vet att många få panik när de ska in i den där "tvättmaskins-liknande grejen" men blundar man så går det lättare.

Sen sa de ifrån "nu sprutas kontrastet in"....ja det kände jag för man blir jättevarm ända ut i fingertopparna och så känns det som att man kissat på sig!
Var beredd för jag har gjort detta innan men ändå vänjer man sig inte vid tanken att man kanske ändå HAR kissat på sig trots man inte gjort det....

Det tog inte lång stund innan jag var klar och så drog de ut nålen ur venporten.

På vägen hem var jag trött....låg och slappade i soffan när jag kom hem.
Även om det inte är en jättegrej med en röntgen så tar det på mina krafter ändå.

Nu är den där ovissheten här! När man ska vänta och vänta och vänta på ett svar. Få besked om de har sett några metastaser eller någon annan form av förändring/ar.
Ovissheten är det värsta, att inte veta, ha en hjärna som balanserar mellan toppar och dalar i tankarna om där kan vara något eller inte!

Nu gav vi oss iväg och skulle utöva en sport. Vet inte ens om det är en sport men det verkade bli en tävlingssport vad gäller de ungdomar som var med :)
Vi skulle alltså cykla dressin!

Packade väskan med fika och hämtade upp söner och en kompis till dem.....sen bar det iväg.

Fick nyckel och låste upp de dressiner vi skulle använda oss av. Fick instruktioner och även diplom!
Oh, det måste jag nog rama in :D

Fick vända dressinerna för att vi skulle kunna cykla åt rätt håll. De verkade rätt så tunga tyckte jag iaf när jag såg hur de kämpade med att vända dem....en efter en........utom jag då....jag tillhörde ju hejjaklacken.

Packade upp grejorna på dressinerna och så skulle vi iväg. Började rätt bra de första 100 metrarna och sen så stack 2 dressiner med 4 pojkar på iväg en rätt hög fart (jag tyckte det var hög fart).
Dock var det just här jag såg fram emot en stilla njutningsfull dressintur. Detta höll tydligen inte maken med om för han ökade tempot han också och ville komma ikapp de andra killarna.

Då blev jag lite imponerad. Så pass så jag också ville prova på att cykla.

Men då kom vi inte framåt så snabbt kan jag lugnt säga....men oupps så kom en liten nedförsbacke men de räckte för att jag skulle få upp en väldig fart.
Kände att det skakade i tramporna vilket mina fötter inte gillade alls så jag satte upp dem på en av pinnarna på dressinen och så åkte vi i härlig fart.....wrrooooom.....eller kanske det sa svisch.....  

Plötsligt började maken skrika "BROMSA"!!!!
Va? Finns det broms också ???? Bromsa nu??? Nu när jag fått upp farten???
Näää...nu vill jag luta mig framåt och få ännu mer fart......känna vinden i den lilla kalufs jag har sedan cellgifterna mot cancern.

Jag letade och letade men hittade ingen broms....tittade framåt....o såg att vi hunnit ikapp se andra....o det såg också det och fick öka på farten så vi inte skulle krocka.
Men maken fick peka på bromsen så jag såg den...knasigt ställe och sätta en broms på....  
Och den fick jag ställa mig på för att nåt skulle hända tydligen.

Så kom vi fram till slutstationen, klev av och gick bort till en stenbro som byggdes 1818. På den tiden behövdes det sparas på virke så träbroar skulle man inte bygga så många utan istället satsa på stenbroar. Dock var sten väldigt dyrt.
Allt detta stod på en info-tavla vid bron.

Sen var det att bege sig tillbaka och det cyklades på rejält då med.

Visar min make vart han ska cykla så han inte kommer vilse på spåret

Här försöker en sitta bak-och-fram på en dressin.

 
Och här pep alla "ungarna" iväg i snabb takt.
   

Kära broder.....jag fångar dig om du hoppar!!!

Och de fick minsann klättra tillbaka för att få fika kakor och bullar

Nu är det tre behandlingar kvar av det som heter Herceptin. Man får detta ämne in i kroppen för att återfallsrisken ska minska lite. Är tumören HER2 pos så är återfallsrisken väldigt stor.

Nu har jag 3 behandlingar kvar. Sen ska det göras ett nytt ultraljud på hjärtat när dessa 3 är över. Detta för att se så att hjärtat inte skadats av behandlingen.

Efter det så ska min subkutana venport opereras ut.
Det är i den man få in ämnet i droppform.
Att ha venport är bra att ha när man ska ha kontrast på röntgen också för då kan de ge det i denna venport.
Mig stör det inte att jag har den kvar. Problemet är att där är en liten förhöjd risk för blodpropp så jag måste ta blodförtunnande sprutor.....och jag som är spruträdd.

Men nu är det vaniljglass med krossad choklad som gäller .....MUMS!