Jag arbetar 25% på mitt jobb. Stormtrivs!

Var grymt jobbigt när jag började men det har blivit bra och jag var till slut pigg och alert (så alert man nu kan bli med tanke på att cellgifter och mediciner gör sitt med ens hjärna).

Så jag tänkte att det skulle inte bli så avancerat att börja röra mig upp mot 50%.
Jag var förutseende och beslöt mig med Fk att arbetsträna upp mot 50% innan jag släpper sjukskrivningen.

Sagt och gjort.

Började med att göra en tabbe. Kände mig så pigg och på hugget så jag la på alldeles för mycket tid
redan första veckan....men jag kände mig ju så grymt pigg!
DÄR falerade det. Jag blev yr, blek och mådde verkligen inte bra i mitten av veckan.
Klarade inte alla de timmar jag satt för mig att klara. T.o.m på jobbet sa de att jag såg blek ut.

Minns inte hur jag kom hem den där dagen då det brakade. Men jag vaknade när jag slog huvudet i bordet. Då hade jag somnat på datorn.
Masade mig in i sängen och vaknade 2 timmar senare. Visste inte om det var morgon eller kväll eller helg eller
vardag!
Helt förvirrad! Fortfarande blek, orkeslös och yr.

Blev lite deppig över detta! Varför gick nu inte detta så bra som jag på något vis hade tänkt och trott att det skulle göra?

Men nu vet jag att jag gav mig på det lite väl mycket direkt istället för att ta det sakta!

Det är ju faktiskt lika mycket jag ska upp som jag redan jobbar och med tanke på allt kroppen vart igenom
med behandlingar och alla biverkningar så är det förståeligt att det tar sin tid......
Ja, så säger kurator och alla andra men inte jag!! Men nu ska jag försöka få min hjärna att inse detta så jag kan ta det lugnt.

Så denna vecka som är nu har jag försökt vara mer restriktiv med tiderna.
Men somnat som en klubbad oxe när jag kommit hem.

Idag skulle jag arbetsträna och det gjorde jag men fick gå hem lite innan jag hade tänkt för jag kände att nu rasar det snart.

Men jag gick efter 2.5 timme, satte mig i bilen och funderade på var jag skulle köra!
Kom hem, bytte bil och körde in min egen bil till verkstaden. Sen blev jag hämtat av ena sonen och kom hem.

Helt slut!
Satt som paralyserad i soffan!
Vet att sonen körde härifrån men minns inte ens om jag sa hejdå!  

När nästa son kom hem och pratade med mig var jag osäker på om han pratade, om jag hörde, vad jag hörde....var som om jag inte tog till mig vad han sa....för denna trötthet!!

Man skulle kunna tro att jag är på väg in i en depression men där har jag varit förut så jag vet att detta inte är det utan det är ren och skär trötthet! 

Imorgon ska jag jobba men ska försöka hålla på arbetstiden och inte fortsätta med arbetsträning. Annars lär väl kroppen bete sig knäppt igen!  

Verkar inte finnas någon genväg att komma upp till 50%....så jag får väl ta det sakta dåååååå!

#Trötthet

#Arbetsträningärhårdträning

#bilenpåverkstaden

#älskarmittjobb