Ja idag är det fredag den 13e!!

Började dagen med att prova att färga mitt hår med en sorts inpackning. Ska inte färga det riktigt förrän ett år efter avslutade cellgifter.

Vad hände då???

Jo mitt hår är ju så nytt så det ville inte ens ta emot färgen.  

Så det hela resulterade i att badkar o handfat fick färg men INTE mitt hår!!!!  

Tänkte jag kan trösta mig med att baka två limpor bröd. Brukar fixa det lätt som en plätt men idag.....brände båda två!!!!  

Men jag gav mig inte så jag slog ihop en plåt grötbullar och såg fram emot att äta några till lunch men det kunde jag ju bara drömma om för jag lyckades bränna dom OCKSÅ!!!!   

Så jag tog plåten o stapplade ut till soporna o kastade allihop.....limporna kan jag kanske rädda....

Så nu vågar jag knappt göra något mer.

Sätter jag mig på motionscykeln i 5 minuter så får jag väl en stroke o ramlar av.

Äter jag lunch så sätter jag väl i halsen o dör.

Känner mig skakig i kroppen idag.....hmm.....

Så just nu vill jag bara ta en filt o dra den över skallen o låtsas att jag inte finns.....   

Säger bara det.....FUCK CANCER!!

Min hand....mina söners händer....mina brorsbarns händer....makens hand....utbytesstudentens hand.....  

Och så fick jag min behandling till slut.....i eget rum utan den parfymstinkande kvinnan i min närhet.

Jag vet att behandlingarna är ett måste men jag hatar ändå när nålen ska in i venporten.

Och jag hade velat slippa alla behandlingar.

Att vara sjuk.....då är man aldrig fri!

När man jobbar så jobbar man och sen är man liksom fri och ledig.

Att vara sjuk med alla smärtor innebär att jag aldrig är fri ju.....alltid smärta!

Det tar på en.....jag som är en gladlynt typ annars!

Jag har fått mer hår men det är ju vansinnigt grått.

Visste att jag en dag skulle få grått hår men att det skulle ske på det här viset var inget jag ens hade andats om att det kunde ske.

Jag sover ff kasst och är ff hungrig ständigt och jämt.....måste bli ett slut på detta för annars lär jag rulla fram innan påsk.......  

Jaha, när man lär sig simma så får man ju prestera...o så får man järnmärket, simborgarmärket, magistermärket osv.

Men min kropp har nu valt ytterligare en variant.....den har valt att få BLÅ-märken!!

Vad ska jag nu med dem till egentligen??

Underarmen är en blaffa på, knät en, låren några och så magen.

Ser faktiskt rätt löjligt ut.

Har inget minne av att jag ens slagit mig på vissa av dessa ställen   

Sover uselt. 4 timmar per natt ÄR för lite när det håller på natt ut och natt in!

Måtte det rätta till sig när kortisonet är väck.....tar ju nästan 2 veckor till.

Just nu känner jag mig som en kortison-gam!!!

Inte efter kortison men efter KAKOR!!! Choklad!!! Godis!!! Mer kakor!!!

Vad är det som händer i min kropp???

Folk säger att det är av kortisonet (har det mot min strålskada i lungan) man får denna hunger men detta börjar bli störtlöjligt!! Man blir även aktiv av kortisonet och jo, det kan jag ju bekräfta....det också...och på nattetid!! Puh!

Vaknade 2 igårnatt, hungrig, såg i princip nybakade kolakakor dansa förbi mina ögon.

När min katt är hungrig rusar han till köket så fort någon i huset rör på sig!!

Jag hade lust att göra likadant och tänkte att om någon snart går upp så ska jag rusa till köket o ÄTA! Kunde gå upp och äta mitt i natten men jag ville försöka hålla ätandet till dagtid!

Klockan tickade och så kom den där sekunden som jag hörde någon var i köket!

MEN VAD HÄNDE DÅ?????

Jo, DÅ somnade jag!!!!!!  

VAR är rättvisan!!??

Vaknade 1,5 timme senare och då var det ingen hemma   

Gick upp och åt frukost o tog alla mediciner o injektioner.

Men sen spelade det ingen roll vad jag försökte tänka på för det var KOLAKAKOR jag skulle HA!!!

Så det blev o baka sådana. En hel plåt med kakor och jag åt!!!  

.....struntade fullständigt i allt annat bara jag fick kakorna!
Är en jättekonstig känsla....åt dem för säkerhetsskull till lunch också........med lätt illamående som resultat!

Men min kropp var fullt nöjd och resten av dagen ville jag inte ha mer kakor eller något sött alls.

Kortisonet är en konstig sak men det viktiga är att den tar bort min skada på lungan.
Måtte nedtrappningen nu fungera så jag kan slippa mer kortison och slippa kasta mig över kakbak till frukost!

Idag blev det besök på sjukhuset men det var inget av allvarligare art idag.
Imorgon bär det av till Lund.....det är då jag är nervös för vad röntgen ska visa, vad läkaren ska säga och ja, allt såntdär!!

När jag kom hem från sjukhuset så ville min katt komma in innan jag hade öppnat dörren och ville ha mat direkt! Jag la upp mat till honom!

Till saken hör då att FÖRRA veckan var Whiskas det bästa man kunde äta om man var katt....det är det uppenbart INTE denna veckan!!
Så nu LIDER man när man som katt får whiskas!

Man ger matte lidande blick och så fort man hör matte närma sig köket så ser man till att rusa dit....oavsett var blomkrukorna och mattorna hamnar!!

Men matte vägrar ge sin katt någonting annat för hon tycker han kan äta upp whiskas-maten som hon lagt i skålen!

Pratade med läkaren igår och det visar sig att min strålskadade lunga inte är så intresserad av att läka som läkaren (och även jag) tänkt att den skulle gjort vid det här laget.

Så istället för att trappa ut kortisonet som det var tänkt så sänks det bara med pyttelite. Och så blir det en vecka framåt och så får lungröntgen i nästa vecka visa hur det står till.

Antibiotikan får vara kvar.

Var på nåt såntdär KBT-grej igår. Är mycket misstänksam mot sådant men jag ger det en chans och se vad som händer. Vet ju att jag har cancerdiagnos och vet allt jag gått igenom men är det verkligen MIG det gäller??
Konstig känsla att veta det faktamässigt men att inte kunna ta in det i själen   

Min make och vår utbytesstudent har börjat på en buggkurs. Hade också velat följa med men det lär inte gå så länge jag har nervsmärtor i fötterna och lufsar runt med rollator.....men en dag så....kanske! Men jag blir glad över att se hur de kämpar med sina steg hahahaha

Just idag....(detta hände 2 februari men jag har varit för trött för att skriva in det här den dagen)känns det som att livet rinner ifrån mig!
Jag tittar ut men har svårt o vara ute o gå.
Trodde att jag var på väg tillbaka i mitt eget liv nu....eller på väg in i mitt nya liv.

Någonstans på vägen känns det som att jag tappat bort mig.....
Allt är sjukdom, cancer, mediciner, sprutor....jag vill bara få vara levande och vara fri igen.

Jag vill kunna orka jobba, jag vill slippa vara så infernaliskt trött.
Är ju trött fast jag inte gör ett jota.
Jag vill kunna göra saker med familjen.....
Försökt göra NÅT litet jag tycker är kul varje dag. Men i samband med pneumoniten, bihålsinflammationen och idag även feber så försvann den biten med.
Har inte ork till något.

Jag skulle ju vara på väg tbx nu.....men det blir bara bakslag o bakslag. Jag har verkligen kämpat...men någonstans tog energin paus....o där är jag tydligen nu. Har ingen ork till sånt här.... Vet bara inte vad jag har gjort för fel som hamnat så här....